Aftonbladet – 10 februari 1854, sida 2

;rande för konseqvensens skull äfven finna sig I föranlåtne att åtala Malmö nya Handelsoch Sjöfartstidning. — Sedan presidenten vor Hartmansdorff och prosten Arosenius väckt motioner om återupplifvande af stapelstädsrnas handlandes och skeppsredares skyldighet att årligen införa vissa saltbelopp och hålla ständiga saltupplag, har allmänna besvärsoch ekonomiutskottet i sitt betänkaude n:o 36 hemställt, det rikets ständer måtte uti underdånig skrifvelse hos K. M. anhålla, det K. M. täcktes återställa skyldigheten för stapelstädernas handTlande och skeppsredare, att årligen från utrikes ort till riket införa och på upplag hålla salt, till det belopp K. M. kan finna för godt 1 nåder bestämnia. Detta betänkande, som redlan, utan diskussion, blifvit bifallet af bondeståndet, har utskottet grundat på den af motioniärerne anförda omständighet, att så länge saltimporten och salttillgångarne äro beroende endast af handelsspekulationen, och dena åter, i följd af konjunkturerne, kan förarledas att egna alltför liten uppmärksamhet åt salthandeln, när denna ej lofvar lika mycken vinst som andra handelsgrenar, kan lätt saltbrist uppstå samt en oerhörd stegring i saltpriset, såsom förhållandet varit sistlidet år. hufvudsakligen 1 följd af de höga fraktprisema. Att någon verklig brist på salt någorstädes inom riket uppstått i följd af minskad import sistlidne höst, har man emellertid icke hört uppgifvas, ehuru saltpriscerna till en ovanlig grad stegräts ej mindre i Sverige än andra östersjöländer, till följd af ringa tillgång på fartyg och de höga frakterna. Men dånu den mest bepröfvade erfarenhict i sednare tider ådagalagt, att handeln, öfverlemnad åt sin egen omtanka, för de möjjligen bästa priser alltid förskaffar de för tfolket behöfliga konsumtionsartiklarne, och icke något skäl förefinnes att antaga att detta mindre skall ega rum i afseende på salt än på andra handelsvaror, så kunna vi icke inse bvarföre man nu skall återföra den för några år tillbaka såsom olämplig förkastade mera utvidgade skyldigheten för stapelstäderna att hålla saltupplag, hvilken skyldighet, i likhet med alla andra, handeln på något sätt betungade vilkor, icke kan annat än verka en förhöjning i saltpriset i allmänhet. — Långtifrån att den tvungna upplagsskyldigheten skall minska saltpriset, kan derföre såsom säkert antagas, att den skall motverka den mera allmänna och fria spekulationen i salthandeln samt i sammanhamg dermed stegra priset, såvida man icke äfven vill fastställa det genom en lag, hvilket dock vore det gröfsta ingrepp emot handelns frihet. För öfrigt äro rikets stapelstäder, enligt kungörelsen d. 7 April 1841 förpligtade till en årlig införsel af omkring 84,000 t:r salt, vid äfventyr af ett bötesansvar af 8 sk. bko tör hvarje tunna, som brister i det föreskrifna beloppet. Högre ansvar har ej heller varit utsatt i de föregående författniingarne. Vi tro att ifrågavarande upplifvande af de upphäfda föreskrifterna om saltupplagen endast skulle medföra ctt skadlisgt band på handeln, just till betungande af konsumenterne i sista hand. Att de måste betala varan dyrare, då transportkostnaden såsom 1853 är högre än vanligt, ligger ju i sakens iatur. Vill man deremot verkligen underlätta salthandeln och minska priset på denna vara, som isynnerhet ingår i de talrikare och fattigsre folkklassernas konsumtion, är bästa sättet att helt och hållet borttaga införseltullen å salt. Den är enligt sista tulltaxa 36 sk. bko pr t:na; nedsattes af regeringen gen m kumgörelsen d. 13 ästlidne December till 18 sk. och är iregeringens vid denna riksdag afgiifna tullproposition föreslagen till sistnämnde belopp. Statsinomsten af denna tull för ett årligt införselbelopp af omkring 230,060 t:r salt skulle blifva 1.666 rdr 32 sk. Kan statsverket undvara denna inkomst, så skall tullfri införsel af salt säkrare och bättre än tvångslagar och bötecbelopp bidraga till saltinförselm, helst alla de omkostnader som de sednare medföra för importörerne dock slutligen måste gäldas af förbrukarne. De omständigheter, som sistlilne höst uppdrefvo saltpriset och bland hvlka äfven var flera saltlasters förolyckande genom skeppsBrott, voro för öfrigt så exceptiorella, att man ej har anledning att frukta det något dylikt skall så snart ater kunna inträffa. Tvärtom skall den goda förtjenst, som en eller annan importör då gjorde, hädanefter hålla spekulaionen mera vaken än hittills på ifrågakomna vara, aldrahelst om man cj genom tvångslagar derifrån i någon mån afskrimmer den enskilda företagsamheten, utom hvilken man dock i fråga om handel ingentirg kan uträtta, det må då gälla salt och sill, eller spetsar och blonder. — Mariestads Cellfängelse. Af fångpredikantens vid detta cellfängelse ryligen till fångvårdsstyrelsen afgifna berätelse för 1833 erhålles en beklaglig visshet in att fängantalet, som ett par år efter 1847 ar I så märkbart aftagande, nu åter är betydig tillveat. Berättelsen innehåller för öfrigt lera uppgifter, som ådraga sig uppmärsamhet. Jen är af fölianda innahk211.