Aftonbladet – 10 februari 1854, sida 2

men att sådant sker under de mörka vinter aftnarne, tillhör emellertid helt och hållc vår tids företecelser,. Som det tillkomme publiciteten att göra sig reda för dessa, ocl att lägga i dagen deras orsaker, så funno v oss en vacker dag, eller rättare en vackej afton, värt publicistiska kall likmätigt, föranlåtne att följa med strömmen uppföre de södra bergen. Vi hamnade då i hr Wallmans vackra teatersalong, der ett fullsatt hus väntade att ridån skulle gå upp öfver De båda sergeanterna eller vänskap i döden. vå skedde, och vi skädade ett drama, rikt på skakande effekter, öfverflödande af känsla, uppenbarad i dessa starka drag som företrädesvis tala så mäktigt till de okonstlade sinnen hos kvilka instinkternas skärpa ej blifvit trubbad vid reflektionens analyseringsprocesser eller förslöade genom ett omättligt njutande af den romantiska skolans produkter. Också märkte vi näsdukarne flitigt föras till en del åskådarinnors ögon vid Felix heroiska uppoffring eller vid det olycksöde som hotade den med sin brad från altaret återvändande Robert, och då till sist d gden fick sin belöning och brottet sin näpst, sågs på deltagande anleten månget leende under tårar. Med ett ord, framgängen var fullständig och hr Broman framropades entusiastiskt, oaktadt, ellerkanske just emedan han, föratt tillvägabringa denna framgång, ansträngt sina lungor något mer än nödigt var. Stycket hade äfven härstädes en viss apropos, enär utgångspunkten för anläggningen utgöres af de omenskligheter hvartill sundhetskordonger och spärrningar gifva anledning, och måhända har detta icke obetydligt bidragit dertill, att det slagit an såsom det gjort. Arbetet kan tillika anses ega ett slags konsthistorisk intresse såsom ctt profstycke på det slag af hjerterörande skådes,el som den numera aflidne teaterdirektören Djurström för