Aftonbladet – 9 februari 1854, sida 2

SO NS TRIES iver, som lågo till grund för denna handling af välgöenhet... eller snarare af rättvisa... — Rättvisa — upprepade han för sig sjelf i tankarne — är det då en sådan? Hundratals barn, hvilkas fäder öllo offer för hunger och köld på de norska fjellen, afva i sin ordning, utan något offentligt understöd, blifvit öfverlemnade åt nöden. Här åter, der ingen nöd är örhanden, här slösar man med välgerningar ... Skratar satan åt den menskliga rättvisan, måste det vara, då non så skipas. Sedan fru Langenhjelm uttryckt sin glädje och tacksamhet öfver drottningens och prinsens nåd, yttrade Stobee : — Bästa Catharina! Prinsen har genom några ord gjort äfven mig glad... Hörde du ej hur han sade, det hans och hans gemåls önskan vore att så snart som möjligt söka komma dig att glömma din sorg, på det du ej allt för länge måtte uppskjuta min sällhet. Ftt moln af oro och bekymmer skymde den vackra enkans blickar. Hon satt tankfull och tyst. — Hvad ser jag? Hvarifrån denna sorgsna blick? — frågade Stobee bestört. Bästa Laurents — svarade hon och fästade en blick af ömhet på honom — missförstå ej mina ord... Vi äro slägt och ända från vår barndom har den närmaste vänskap förenat oss. ... Genom den ha vi varit så lyckliga, att jag fruktar högeligen en förändring... Må du dessutom besinna, att du ännu är ung... knappast trettioåtta år gammal, då jag deremot snart fyller mina fyrtio . . — Catharina — afbröt öfversten sorgset — du har då glömt min förra makas, ... min svaga men älskvärda Christinas sista ord... — Jag har icke glömt dem — sade fru Langenhjelm rodnande — men omsorgen för din lycka bör vara mig heligare än allt annat... Låt vara att jag ännu temli: gen bibehållit mitt utseende, så förglöm ej, att jag äl två år äldre än du... att jag är mormor... Känne du ej en rysning vid detta ord — tillade hon leende. — Icke den ringaste — sade öfversten. — Men lå nu också mig få tala. — Nu började han punkt för punkt en vederläggning af hennes skäl, under försäkran om, att hans kärlek såsom grundad på högaktning och vänskap, vore evig . .. Han talade om hennes ungdomliga figur, hennes vackrö ansigte . .. Man skulle aldrig kunna anse henne för mel än tjugoåtta år på sin höjd... Hvilken älskande qvinna, äfven om hon närmar sig