Aftonbladet – 9 februari 1854, sida 2

fyrtiotalet, kan utan hemlig glädje afhöra ett sådant språk . . . Fru Langenhjelm hade icke mer några inkast . . Hon sade ingenting, men hon lade rodnande sin fina, hvita hand i öfverstens. Vagnen stadnade. Stobee hoppade ur, för att med en friares hela artighet hjelpa fru Langenhbjelm ur vagnen och föra henne upp i hennes rum. TJUGONDE KAPITLET. Redan länge hade August — öfverstens och den arma Christinas gosse — legat 1 fönstret spejande utefter Norrmalms torg, hvarifrån vagnen skulle komma... Nu komma de! — ropade han slutligen och skyndade i fyrsprång ned för trappan. — Söta mor, kom ... kom för all del och se något så vackert, så vackert — ropade gossen. — Hvad är på färde? — sade fru Langenhjelm småleende och kysse den vackra gossen, som egentligen aldrig lärt känna någon annan mor än henne? — hvarför denna ifver? — Kom bara, så skall du få se,.-. Nu kom Cecilia ut, för att mottaga fru Langenhjelm. På den unga flickans ansigte syntes spår efter tårar... Ett moln af sorg hvilade på hennes vackra hvita panna. — Hvad fattas dig Cecilia? — sade fru Langenhjelm med oro. — Du är blek... Dina ögon äro röda af gråt... Hvad har höändt? — Det var bara en ful otäck gumma, som skrämde Cecilia — sade gossen. — Söta mor, kom in i förmaket . . . — Hvad vill det säga? — utbrast öfversten hastigt. — En gumma! Cecilia, säg... hvem har varit här? — En liten stund efter det herrskapet farit bultade det på dörren. Jag öppnade och framför mig stod Elsbeth. — Hvad säger du? — afbröt Stobee med mörk uppsyn. — Vågar då denna qvinna förfölja dig äfven här. — Alla bilder från min olyckliga barndom stodo åter för min syn. Hon märkto min förskrickelse och utbrast med ett hånskratt: — Hvad nu flicka... Har du Känner du ej igen mig? Annars skall jag säga dig att jag kommit hit, emedan jag var nyliken att få se dig och Cornelia... Så, gå in efter ungen nu. — Då jag nekade, bytte hon om ton och blef häftig. Hon sade, att jag hade växt och blifvit stor. Slutligen bad han mig komma till sig, så skulle jag återfå ett skrin, som hon hade i förvar och som vore mitt . .. Jag skulle gå lilla vägen, då kunde ingen märka, hvart jag