— TNA rade; de äro utsatte såväl för adelns tyranni, som prestens glupskhet och borgarens skinneri. De måste söka sitt stöd hos konungen... och ers maj:t är konung. Nu har jag sagt ers maj:t min tanka om de fyra riksstånden. Förstå vi att skickligt behandla dessa stridiga intressen, så är segern vår. — Du har rätt, min Fredrik sade drottningen helt och hållet besegrad. — Dina råd äro kloka och jag vill följa dem. — Men vårt samtal har redan varit för längt — återtog prinsen — och i morgon kunde ers maj:t derför få bannor af grefve Horn i rådet. Och nu blott ett ord innan vi skiljas. Må jag ännu en gång få upprepa mina råd: uti fredssluten spara Ryssland till sist, öfverhopa med nådebevis åtskilliga af hertigens parti, ibland andra Stobbe och v. Gerdtens son, och låta Horn erfara, att det är ers maj:t, som regerar i landet ooh icke han... Arma Ulrika! Öfverallt påstod hon sig möta list och bedrägeri. Hon hade rätt, ty det största mötte hon der, hvarest hon intet anade. Hon gick blindt i de snaror, Fredrik utlagt, — hvilken dervid ganska beqvämt steg uppför trappstegen till den förgyllda silfverstolen under sidenhimmeln, prydd öfverallt med en kunglig krona. NITTONDE KAPITLET. Några dagar efter detta samtal syntes en af den tidens ttunga karosser väntande utanför borggården vid gamla slottet på Riddarholmen. Öfverste Stobee trädde snart ut ur slottsporten, ledande fru Langenhjelm vid handem. Örversten hjelpte sin fästmö uppi vagnen, hvilket måste gå mycket långsamt till följe af de ofantliga styfkjortlar, som den tidens mod fordrade. Ett afskyvärdt mod, som gjorde att den tidens fruntimmer hade, hvad omkretsen beträffar, en ganska stor likhet med storklockan i Upsala domkyrka. I dag hade för första gången smärtan ötver den älskade dottrens förlust gifvit något vika... Fru Langenhjelm smålog åter... Drottvingen hade varit oändbhgen nådig mot henne... Hon hade beviljat hennes lilla dottersson en årlig pension af sin egen handkassa, att uppbäras ända tills han hunnit myndig ålder. —o— I sanning jag begriper orsaken till denna oförtjenta godhet. — sade hon till öfversten. Stobee sv rarade ej.-Zan ville icke störa hennes glädje. Ha n ville så gerna låta henne tro, att deticke var sågsot ah nat, än hennes eget personliga värde, SOm irvagit tArottn ingen. Sjelf insåg han alltför väl de mo. f at