har den arbetat och sträfvat ända från d. 28 Jan. 1832 till närvarande stund. Riksdagen har ofta nog förtrutit, att den på nyssnämnda tidpunkt, medan det ännu var tid, icke slog till och aflägsnade ministeren, obekymrad om de fogelskrimmor som regeringen hade förskrifvit från utlandet; men oaktadt riksdagen väl vet, att den nuvarande sakernas ordning så småningom måste medföra dess egen ruin, bar den icke mod att göra hvad som blott är nödvärn. Om min uppfattning af förhållandena är riktig skall snart visa sig, då biskop Monrad ställer sin interpellation till statsrådet: riksdagen skall då åter prestera stora ord, men ingen handling. Utom denna spänning, som om den en gång upphörer torde föra oss i armarne på absolutismen, ha vi ännu en kris, som uppstått på ett helt annat ställe, nemligen mellan H. M. Konungen och ministeren. Hvar och en vet — och isynnerhet läsarne af Aftonbladet, som med så stor utförlighet och sakkunskap behandlat dessa förhållanden — att hiimndplanen mot konferensrådet geheimearkivarien Wegener, i anledning af denne patriots protest mot upphäfvande af den gamla arflagen till fördel för Ryssland — strandade så till vida, att Wegener frikändes för den, man kan väl säga löjliga anklagelsen både i första och sista instansen, och högsta domstoJen har gifvit russomanerna i statsrådet en eklatant dementi. Men hämdplanen skulle fullbordas och en liten omständighet, den att Hu. M. Konungen vid sin privata taffel drack ett glas med konferensrådet Wegeners försvarare inför rätten och tackade honom för svaret — har gifvit anledning till en ministeren värdig slutscen, förföljelseakten mot hr Wegener. Mimisteren har nemligen begärt revanche af H. Majestät för denna skål, som enligt dess uppfattning innehöll en förnärmelse mot ministeren, och upprättelsen skulle icke bestå i någonting mindre än — konferensrådet Wegeners afskedande. Konungen har under de sista 14 dagarne, som förgått sedan dess, ståndaktigt vägrat att oförskyldt beröfva en man, som nationen har rätt att vare stolt öfver och för hvilken konungen hyser personlig vänskap och högaktning, hans embete, men ministeren är envis och hotar att i motsatt fall ingifva sin afskedsansökan. Så stå ännu sakerna. Efter ett längre afbrott har på de två sednaste dagarne hållits statsråd, som säkert rört denna sak, men ännu känner ingen utgången, som måste blifva ansingen ministerens afskedande eller en seger, som skulle föra densamma ännu närmare till målet, absolutismen och konungens abdikation, som nu i hela: tre år varit hofpartiets och reaktionens ljufvaste dröm. Hela staden talar icke om annat än denna kris, som om den utfaller till fördel för Wegener, skulle innebira en egen nemesis, i det. arffrågans konsejvenser redan skulle visa sig för den af Rysslind bedårade ministeren. Under dessa omständigheter, då så mycket står på spel, aktar man mindre på den skandinaviska neutralitetsalliansen, som dock torde vara af allra högsta betydelse för Danmarks närmaste framtid. Besynnerligt nog ha de ryska sympatier, som hysas af flera till och med af de mest inflytelserika medlemar af ministeren icke förmått göra sig gällande Man kan antaga tör alldeles otvifvelaktigt att Danmark, under hvilka eventualiteter som hilst aldrig skall sluta sig till Ryssland, äfven on de styrandes beslut i detta hänseende mindr: ledes af tillbörligt afseende på frihet och selfständighet än af simpel klokhetsberäkning: vi veta och vår historia under detta århundrade har gjort det klart äfven för den simplaste man i landet, att vi äro förlorade, om vi under ett allmänt krig taga parti mo! England ; och då ministeren icke vågat trotsa den offentliga meningen i en sak, der rent strategiska grunder måste visa densamma vägen, har den till allas tillfredsställelse sökt beträch neutralitetens kinkiga bana. Ingen tror emellertid riktigt allvarsamt på möjligheten att kina bevara densamma och trotts de jugnairde noterna från stormakterna, som sägas ha inlupit under de sista dagarne, skaka man misstrogen på hufvudet. De handlande som genom Danmarks neutralitet under et utbrytande krig skulle skörda guld, hålla sig med ängslan ifrån hvarje spekulation på vå ren; kapitalisterna äro förtviflade öfver an vändamdet af sina penningar och köpa landt egendomar till höga priser, för att sålund: låta sig nöja med en mindre men säker vinst alla vänta och motse med spänning de kom: mande händelserna. Denna oro både för de yttre ch det inre skulle verka feberaktigt p hvarje annan nation än den danska och vis: sig 1 örtviflade spekulationer, men vi dan skar lar i arfslott fätt ett lugnt — dess värr alltför lugnt sinnelag och ta oss sakerna ick så nän 3; Vi vänta blott med mer eller mindr ängslan. Här har De, in nuce, en framställning af hva som i. detta ögonbblick rörer sig hos oss inom politiken. För denna gång skall ja icke längre missbruka Deras tålamod i afse ende på detta ämne. Jag har denna gång att berätta om ett no tabelt dödsfall. Biskopen öfver Sällands stif J. P. Mynster har i dessa dagar vandrat hä dan, aära 80 år gammal. Mynster hörde til wårt lnds yppersta män och har intill sil yttersa verkat ofantligt mycket, isynnerhe såsom andlig talare och författare, i hvilk hänsendea han presterat mycket som är ful