Aftonbladet – 7 februari 1854, sida 2

— I anledning af hr Arnbergs yrkande på skärpta lagstadganden mot lurendrejeri, så att ;j såsom nu sju åttondelar af alla i landet in-Å kommande varor måtte smuglas, wmehåller Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidning några betraktelser, hvarur vi anföra följande : En resande affärsman från en af rikets provinser tillspordes för icke längesedan här i Götheborg : Nå, affärerna gå illa för er dernere, tyckes det? Visst icke ! Huru så ? Der harju så mänga och stora beslag blifvit gjorda.. Köpmannen skrattade och svarade : Bah! Hvad betyder det? Det är blott bagateller! Beslagen gå på sin höjd till 5 procent. Affärerna gå förträffligt. , När nu beslagen gått till flera tusen riksdaler, och detta likväl blott utgör 5 procent af hvad som blifvit insmuggladt — huru stora hafva icke då dessa qvantiteter varit ? . Allt de ta ser man, detta vet man, följderna äro sjelfklara; — men ändock bibehållas förbuden; ändock framkommer regeringen med ett förslag till tulltaxa, hvari allt det gamla eländet försvaras ! — a — Andra Quartettseireen. Äfven denna konstproduktion hade ett talrikt auditorium och var utmärkt genom ett fint, uttrycksfullt, och till alla delar lyckadt föredrag. I afseende på programmet hade man nu, liksom förut, blott valt tvenne klassici, Haydn och Beethoven, och denna gåug låtit Mozart substitueras af Onslow. Denna princip, att omvexla med musik af första och andra ordningen, är riktig nog, men synes ej behöfva ständigt tillämpas, emedan man eger högst få quartetter, utom de klassiska mästarnes, som kunna skänka ett högre konstnöje. Onslows Es dur-qvartett kan emellertid räknas bland de bättre: den är utmärkt väl arbetad, förnämligast allegrot med sin sinnrika stämföring, sina lyckade kontramotiver; Menuetten är i sig sjelf intressant, men saknar menuettstil; larghettosatsen har karakter, fast icke egentlig, flytande sång; finalet är deremot hållet i en mera flack och modern ton, samt erbjuder få momenter af intresse. Quartetten af Zlaydn (D dur) är såväl i sin helhet, som i serskilda momenter lärorik för konstnären, angenäm för dilettanten, beundrad af båda; dock är den ej att räkna bland Haydns rikare quartettverk, och spelas derföre ock mera sällan; sista omständigheten gaf troligen anledning till dess val. Aftonens intressantaste företeelse var utan tvifvel Beethovens sjette quartett, B dur. Den skönaste kontrast bildas af allegrots qvicka, spirituella ton och adagiots sublima serenitet, samt af öfvergången härifrån till scherzots nyckfulla rytm. Mellan scherzot.och finalet befinner sig den berömda Malinconia,, åter en af dessa mystiska tonsymboler, som man endast träffar hos Beethoven. Man införes i en drömverld, der tonerna förvandla sig till luftbilder af bländande klarhet, hvilka i knappt hörbara ljud tyda oss andeverldens mysterier. Ormen i detta andarnes Eden antydes genom en liten gruppettofigur, som med skärande ljud afbryter de skönaste uppenbarelserna, till dess den ur basens djupaste region uppstiger som ett nattligt fantom, med jettesteg vexande till gräslig storhet — finalets inträde förjagar drömmen, bryter trolldomen: vi uppvakna i skötet af en mild, älsklig natur, ej bland andar, men bland lyckliga lefnadsfriska naturbarn: en tafla, hvartill Beethoven likaledes egde färger, som åt ingen annan, ej ens åt Mozart, blifvit gifna. Denna lösning af dissonansen är lika sann och naturlig, som välgörande för känslan; ytliga åhörare hafva ock funnit den alltför vanlig.