Aftonbladet – 4 februari 1854, sida 3

— Ben turkiska pressen, I Turkiet har ressen först på sednare tidervunnit betydelse. Mahnud II erkände i henne civilisationens häfstång och le europeiska staternas mäktigaste vapen. Hvad han ch hans efterwädare Abdul Medschid gjort för presens utveckling visar sig deraf, att i Konstantinopel nsamt tretton journaler utkomma. Sedan 1851 har ifven i samma hufvudstad en akademi blifvit inrätad, som har till syfte att lifva mnationallitteraturen och genom öfversättningar göra landet bekant med itlandets vetenskapliga arbeten. Så snart en bokg utarbetande eller öfversättning anses önskvärd, inforIrar akademien först det offentliga underrisningsrålets bifall dertill, och när det blifvit gifvet, öfverlemnas arbetet åt någon af akademiens medlemmare När arbetet är färdigt, så inlemnas det, vare sig original eller öfversättning, till undervisningsrådet, som afgör öfver dess värde och derom afger en berättelse till sultanen. Derefter blir verket på den sednares befallning tryckt på det kejserliga tryckeriet. Författarne belönas och utmärkas itre olika grader. Pen som åstadkommit ett nyttigt arbete, erhåller en bestämd penningsumma, då deremot inkomsten af bokens försäljning går till fonden för den allmänna uns dervisningen. Den som skrifvit en nödvändig bok erhaller ett hederspris, och hans namn införes i akademiens minnesbok; men den som författat en utomordenilgt nödvändig och allmänt nyttig bok, t. ex. ett erk öfver nya vetenskapliga upptäckter, erhåller, utom cen guldmedalj, äfven de fördelar och hedersbevisningar som äro bestämda för de begge första graderna. Akademiens samtliga medlemmar utöfva insrektoratet öfver litteraturen och se förnämligast derpå, att verken öfver vete och konst äro affattade på en allmänt begripliz iska, på det de må kunna läsas och förstås i alla rikes provinser och af alla folkklasser. — Be tre Dromies, En tidningi Bordeaux innehäller följande kuriösa historia. En ung man, bärande en våxdukshatt och en kautsehoukrock inträdde för nägar sedan hos en restauraut vid Rue Mautree. och reqvirerade en middag. Tian satt trefjerdedels timma vid bordet och ät som en man med dubbel aptit mot vanliga dödliga, hvarpå han liqviderade och gick sin väg. Omkring fem minuter derefter inkom samma person inyo, satte sig till bords, begärde en ny iddag större än den första och drog sig tillbaka sedan han i allsköns ro förtärt den. Restauratören var förvånad öfver en sädan glupskhet. Han förklarade det för ett underverk och berättade det just för uppassarne och tjenstfolket, dä mannen anyo lit se sig, reqvirerade en tredje middag och slukade den, som om han på fiera dagar ingenting förtärt. Restauratören gick till grannarne. Uppassarna samlade sig omkring gisten, betraktade honom som ett fenomen och vägade ej tilltala honom. Vid sin bortgång följdes han af värden, som önskade veta hvem han var. Han gick till ett caf, der han slog sig ner vid ett bord, der ivå andra personer redan sutto. Dessa två personer liknade den nyankomne som två vattendroppar likna en tredje. Restauratören fick nu upplösning px gåtan. De unga männen berättade honom at de vvro tre bröder, alla f. dda samtidigt. De reste för en handelsärma i Paris. De voro klädda på samma sit. De väcka i högsta grad allas uppmärsambet, som se dem tillsammans, och i vär stad talas nn om ingenting annat än deras underbara likhet och de spratt som de till följe deraf spelat personer, som sett dem första gungen. — Algierisk marmer. Medan å cna sidan efterfragan å marmor ökas, blifva priserna derå allt mer och mer uppstegrade och skulle blifva enorma, om icke den allt jemnande konkurrensen kon:me emellan. I den algieriska kantonen Philipperille, i bergen vid Djebel Fel-Yela, på ett ringa afstånd från hamnen Stora, har man nemligen påträffat marmorlager af minst 18 millioner kubikmetres i utsträckning. De äro desamma, hvilkas marmer — den nu