Aftonbladet – 4 februari 1854, sida 2

Hr Rydin hade då frågan först väcktes varit tvekam, men han hade i utskottet hört andragas så många vederläggliga skäl för bifall, att har bestämt sin öfertygelse i denna rigtning. Hade emellertid någon vekan hos honom qvarstätt, skulle den utaf förevainde diskussion ha blifvit fullkomligt utplånad; ty taf de tvä herrar som gjort sig besvär att granska tskottets skäl har den ene, hr Asker, ej förmått anöra något annat motskäl än att han tror. Han tror tt nägon plats finnes derifrån spanmål kunde fås, nen det vore dock bra om han uppgäfve hwilken denna lats vore. Hr Palander äter har visserrligen föreragt nägon tillstymmelse till skäl, men dressa ha blifit af andra talare gendrifna. Hvad det omtalade xungsordet beträffar, var talaren af den äsigt, att K. M:t ej gifvit något löfte, utan var han pligtuig att änIra den utfärdade kungörelsen i händelse landets väl så kräfver. Regeringen känner tvifvelsmtan denna ligt, men det kan ej skada att derom påminna. Man nar sagt att det stode öppet att stadga exportförbud, och detta låter förbålt vackert, men man har ej gjort ig fullt reda för betydelsen af den sats man dervid Irifver. Man glömmer att regeringen aflätit en neuralitetsförklaring, hvari hon lofvat att vänskapliga nakters flottor skola i våra hamnar få obehindradt örse sig med lifsförnödenheter. Men om denu komna och vilja köpa säd och vi svara: det är förbjulet att sälja, ni kan ingenting få; hvad skola de då räl tro, annat än at: vi stå i hemligt förstånd med Wyssvand, som ej behöfver förse sig i våra hamnar. Det åligger oss dock att undvika allt som kan väcka misstroende hos de makter hvilka böra itgöra våra aturliga bundsförvandter och pålitligaste stöd. Vilare talar man om fri import. Det enda ställe derirän nägot kunde vara att importera är dock Östersjöprovinserna; men från en del af dessa är utförsel cedan förbjuden och ovisst är om något fartyg skall kunna från de öfriga utlöpa; hvadan vi ej böra göra våra tillgängav beroende af sådana möjligheter som ingen kan förutse. Hr Asker anmärkte att hr Almgren lösryckt ett enstaka uttryck ur hans anförande och dermed velat visa haltlösheten af de skäl han anfört. Talaren hade dock yttrat, att fruktan för faran ej är faran sjelf. Om faran är verklig, borde det väl äfven kunna med faktiska skäl bevisas. Utskottets utlåtande, i stället att lemna en sädan bevisning, förekom telaren såsom blott och bart eit trosedikt. Talaren fan sig tillspord af en ständsledamot, på hvilken plts spanmål kunde vara att tillgå, och den värde ledamoten hade förmodligen framkastat denna fråga för att bringa talaren i förlägenhet. Han var visserligen ej så bevandrad i handelsmarknaden att han nu kunde bestämdt uppgifva någon sädan plats; men trodde att det skulle vara ett besynnerligt undantagsförhällande om ej äfven för närvarande spanmål skulle vara att på någon punkt tillgä. Han yrkade afslag, med återremiss af hr Dalmans motion. Hr Wallenberg fann att motionären inomn detta stånd: (hr Almgren) med synnerlig värnia omfattade arbetsklassens intresse, och bad att få påminna honom derom då frågan om tullsatserna på lifsmedel i ståndet förekommer. De som yrka bifaH till utskottets förslag ha i denna sak funnit det beqvämt att jpå motståndarne kasta bevisningsskyldigheten, eburm dennz skyldighet väl i främsta rummet borde åliggaa dem, som yrka ett våldsamt ingrepp i en laglig näiriog. Talaren hade förut en gång antvdt huru en fabrikant kunde finna det för sig ganska fördelaktigt att på landets lagstiftande församling kasta besväret attskydda hans intressen. Sä tyckas äfven i förevarandefall de värda. bränvinsspekulanterna vilja göra. Den eia postdagen exped:erar : an ordres till Stockholm och Götheborg att på dess börser uppköpa betydliga qvartiteter brän-vin; andra postdagen skriker man på brst och för. bud för att uppjaga priserna och förtjena på den inköpta varan. Talaren visade härefter huru menligt. en sådan åtgärd som den ifrågavarande verkar i den enskilda hushållningen och affärslifvet samt af huru stor vigt det är för det stora flertalet att ej mnägot. våldsamt ingrepp göres uti förhållanden som man trott åtminstone för detta halfär vara en gång för alla reglerade. Talaren trodde att man borde aflhålla sig från någon opinionsstöt som kan menligt inverka på den lugna behandling som bör egnas ät ämnen af denna natur. Yrkade afslag, men återremiss af hr Dalmans motion. , Hr Brinck kunde ej instämma i de hårda omdömen som blifvit fällda om utskottets majritet. Han förenade sig med :r Indebetou i begäran om återremiss på hela betänkandet, ty en eller anan vecka kunde gifva uppenbarelser, som torde komma representanterna att ångra ett förhastadt beslut. Hr Gråå inst:mde. Hr Wetterberg var af den äsigt att för import vore ej mycket att rikna på Östersjöhamnarne.. Han trodde det vara bäst att återremittera betänkandet i sin helhet. Hr Berg yttrade sig för afslag. Hr Ilenschen genmälde deras yttranden som talat om import. Han erinrade vidare, att det är öfver 3 millioner menniskor i vårt land som behöfva bröd, men blott 41,000 som bränna bränvin, och han trodde att de tre millionerna väl fordra mer afseende än de: 41,000. Man bör dessutom ihågkomma, att det är ej ständerna som skola förbjuda bränvi-sbränmingen. Frå-. gan är blott att gifva konung -n ett motiv i händelse ett sådant steg blir nödigt, och trodde ej att man bör beröfra hono a ett sådant stöd. Hr Rydin upplyste, att sedan utskottet behandlade frågan, har begäran om undsättning inlmmit frår ytterligare 2 län, så att de nu inalles utgira 9. Detta visar att farhågorna för hungersnöd ej äro lotta hjernspöken. Hr Hagman viile, med andledning af den framkastade frägan hvarifrån spanmål skulle kunna importeras, upplysa, att i Petersburg finnes en större till-gång än förlidet är och att priset der sednast mot: svarade 15V, rdr pr svensk tunna. Han trodde att äfven om krig skulle utbryta, kunde Ryssland ej undvara sin export, och förmodade att andra makter ej skulle hindra oss att derifrå i hemta våra behof. Yrkade afslag. Hr Were fann det först böra tagas i fvervägande huruvida nöd verkligen är för handen. Detta är ännu osäkert, ty man har med lika mycken be:tämdhet påstått det ena som det andra. Vidare bör man, om nöd verkligen eger rum, tillse hvilka medel som böra tillgripas att lindra den. Den här föreslagna utvägen, att taga från den ena för at gifva åt den andra, är ett våld, som man bör undvika om det är möjligt. Frågan hvarifrån spanmål skal anskaffas blir deras sak som spekulera i denna vara. Till heredande af utväg för de behöfvande att inköpa spanmål finnes derefter medel uti undsättningsfonden, som nu utgör ett högst betsdligt belopp och talaren skulle med nöje se att dessa medel blefvo använda för det Sndamäl hvarför de blifvit afsatte. Han tillstyrkte på det högsta ett afslag på hr Sandbergs motion, men begärde återremiss på hr Da!mans. Hr Örström instämde med hr Wern deruti, att då man vill skänka bort något bör man se till om man har något i sin egen fieka innan man tager ur andras. Öfverläggningen var slutad. Sedan votering blifvit begärd oeh bifall till utskottets förslag framstäldt säsom ja-propesition, uppstod fråga huruvida kontra. propositionen skulle lyda på äterremiss af betänkandet i sin helhet eller på afslag af doktor Sandbergs motion oeh återremiss blott af hr Dalmans. Härom voterades och den sednare meningen segrade med 34 röster mot 22. Den slutliga voteringen utföll derefter med 15 röster för bifall till betänkancet och 40 röster för afslag med återremiss af hr Dalmans motion. — tt AA Bondeståndet. Plenum d. 1 Febr. e. m. Frågan om bränningsförbud . (Slut från torsdagsbl.)