Aftonbladet – 3 februari 1854, sida 3

tande aren. Hegerimgens förslag ID v sst icke af m stroende till Stinderna; det var äl nadt att g fva när ngsidkarne en viss garanti mot öfverrumpling och lemna dem tid fö a beräkvingar. är detta ansetts nödigt och nyttigt i England, der likväl parlamentet hade fr a händer och ej bundet af nägon grundlags t, så mätte förhållandet välvara ännu nödvändigare här ilandet, der r ksdagsoriningen ålägger Rikets Ständer att vid hvarje riksdag genomgå tulltaxan. Under nifrvarande förhällanden borde ingen vilja i industr ella företag nedlägga nägra större kapitaler, emedan er eten vore allt för äfventyrlig. Det vore ett vägstycke som bev sade ieke mod, men ifvermod. Grefven vädjade -lutligen, med cmfas och börbar darrning på rösten, t:ll ståndets känsla för den fattige arbetaren, den idoge näringsidkaren, som förtjenar sitt bröd i sitt anlete: svett, men som genom en hastig förändring i tullagst ftningen och allt för mycken ombytlighet i detta hänseende, skulle blifva beröfvad sin arbetsförtjenst, kanske bringas tll t ggar stafven m. m. Grefven uppmanade sulede ders apet och adeln att antaga den kongl propopostionens hvilande till nästa riksdag Gre ve Gyldenstolpe, A. G. vore låagt iirån a regeringens goda afsigt; tvertom ansåg han välmeningen vara tydlig, men ham betviflade att ändamalet skulle vinnas genom den ifrågaställde grundia ibdringen, emedan rikets ständer derigenonr väl er hölle rättighet men icke skyldighet att fastställa afgiften för längre tid. Allt skulle således, ter som hittills, bero på rikets ständers opirion och öfvertygelse om det rätta. fren ville på dethög sta protestera mot påståend. — :t rikets siände nom sin tull-lagstiftning ryckt brödet ur munnen på len idoge arbetaren eller den kloke fabrikanten, den irlige handtverkaren; tvertom ansäg han rikets ständer skola blifva de sista som gjorde sig skyldiga till en sådan förebräelse. Om man genomginge alia tull:axor sedan 1830 skulle man deraf finn , ati de näringar, som icke äro skyddade af förbud celler på hrilka förbuden blifvit upphäfna, fortfarande varit värnade af temligen höga tullafgifter, man försäfves under snart 25 år försökt att rubba, ehuru för itskilliga nedsättning säkert utan skada kunnat ega um. Talaren vppgaf, såsom exempel, fasonerude silentyger, derå tullen ännu var densamma som år 1830 eller 6 rdr pr ; och han fattade a så icke kilet till den farhåga, som man tycktes -ysa att, m jemväl de relatift få återstaende förbu uppäfdes, rikets ständer skulle byta om natur handla fter en alldeles motsatt princip af alt ic rörighet i tullsatserna. Ett sådant misstroende imot re resentationen vore i Grefrens tanka både osrandadt och orätt Grefven befarade i öfrigt att den närnaste följlen af den kongl. propositionens hvilande ill nästa riksdag blefve den att regeringen i afvakan på det siutliga bifallet dertill icke skulle före näa riksdag borttaga något enda af de nu gällande rbuden, utan låta dessa fortfara, hvilket grefven för in del icke önskade. I afseende på exemplen från: England, ville talaren erinra att tullreformen icke syftat att stadga en viss afgift för vissa år, utan en; uccessiv nedsättning i afgifterna under vissa år. Slutigen erinrade talaren att K. Maj:t är 1847 ansett sig unna föreslå förbudens upphäfvande, utan at tullfterna för de varor som tillätos till inceller ut shöfde fastställas på längre tid. Var detta cke nödvändigt då, så vore det ej heller så nu. Taaren tillstyrkte bifall till konstitutionsutskottets menorial. Hr Bråkenhjelm erinrade att Förenta Staternas konsress år 1840 bestämt tullsatserna på vissa urtiklar rän 15 till 20 år. (?) Grefve von Platen, Baltzar. Att stadga ig och nödig i all lagstiftning och icke m seende å tull-lagstifningen, på hvilken näringarne i så hög grad bero, lärer af ingen bestridas, men lika visst mäste man äfven erkänna att beskaffenheten af le medel, som för målets vinnande användas, icke anna vara likgiltige. Grefven ansåg derföre, i öfverenstämmelse med konstitutionsutskottet, ztt den ongl. prop. ieke af rikets ständer bör bifallas, och van gjorde det hufvudsakligen på den af utskitiet införda och såsom honom s,ntes mest giltiga grunden, att den jemvigt, som grun lagen nu bestämmer de påda statsmakterne emellan, skulle komma att dergenom rubbas, då den kongl. prop. föreslår en inkränkning i rättighiter för den ena, utan cftergift utaf någon sådan ä den andras sida. Men om talar en sälunda icke kunde godkänna de grunder, på hvilka len kongl prop. hvilar, kunde han lika litet instämma med utskotiet i alla de för dess mening anförde noiver; han kunde i detta fall icke undgå fästa uppmärksamheten å ett bland dessa, som besynnerligt nog syntes hafva tillkommit till öfverlopps och utan lt behof, sedan alla de, i talarens tanke nödiga och riktiga blifvit framställde, och hvilket visar i nycket mera ögonfallande, om man genom änkandet. Man finner då, att utskottets i kulle hafva blifvit, minst sagdt, jelfva slutsatsen i detsamma fatt följa genast den: Utskottet tror sig således icke kunne t oc att det i den nådiga prop. åsyftade ändamål s vinna på denna väg, som nu är föreslagen,. vu brytas af det derefter tillagda skälet, för hvars utlerkännande tal. betygade sin tacksamhet cmot de: nungens rådgifvare som sednast hade ordet, avi wemligen, konungen tillkomme makten, 6: såd nt skulle inses af behofvet påkalladt, att återställa borttagne kyddsförbud och att detta vore ett korrektiv hvars bejagnande vore lämpligare och med grundlagarnes anda vida mera öfverensstämmande. Grefven kände visserligen den lagstifeningsrätt i ;konomiska mål, som man ansett tillhöra konungen och de svärigheter som vid bestämmande af rättigheterna för de olika statsmakterna i stiftande af lag kunna framställa sig; men grefven ansåg dock af vigt, utt rikets ständer icke genom ett stillatigande likasom skulle synas obetingadt gilla en grundsats, om vilken, ehuru hitintills tillämpad, olika äsigter sä serliyen finnas och hvilken, utan den största varsamet, hädanefter säsom hittils använd, grefven befaade lätteligen skulle kunna komma att stå i strid ned 60 af regeringsformen Det heter nemligen der i sista mom.: Ej hell-r må konungen statens inkomster förpakta eller, till vinning för sig och kronan eller enskilda personer och skorporationer, några monopolier fastställ., och mar san ju tänka sig möjligheten af, att någon näring funnes, hvilken sysselsatte blott någon eller nägra fa dkare, samt att de alster, som derigenom fran:brages, vore, säsom man kallar det, skyddade med nå son måtiliggtull, men Kongl. Maj:t begagnande der ttighet konstitutionsutskottet så ebetirgs lja boriskänka, utfärdade förbud mot all in ådane varor: huru skulle då förhållandet bl Till hr grefve Mörner finge talaren med anledning f dess yttrande, det i England någon tull-lagstiftning kulle hafva blifvit af parlamentet fastställd för en I af 7 är, hemställa om icke det vore sannolikt ati lant varit en följd af det, af honom troligen lika äl som af talaren k örhållandet, att parlamentet aldes för en tid uf 7 år och att således i sjelfva erket denna tid bör, kunna anses motsvara den af å efter denna sednare tids förlopp nya väljas. Ämnet har för öfrigt i sin helhet redan bl tförlis t behandladt af flere talare; (bland hi en bad att få förena sig med grefve G tt talaren inscränkte sig att uttr tt ridd. och adeln, utan att biträda alla de anförde notiverne, ville godkänna det slut, hvartill niskottet ommit. Hr von Hartina: fj m förslaget är behöfi om : agligt. Öfver den förra hade utskottet icke be ttrat sig. Men om utskottet varit af denna ade det icke ochon DE i någon vidare förktarir mm efter ifvit så Ua talasin om motsatsen. Illa vd nänga fall för vära inhemska I rra hade det varit om kanunere