rättade har hennes dottersj snart förmodade död och anledningen dertill. Fredriks blick mörknade allt mer... Hans läppar darrade konvulsiviskt. Och han förstod mer än väl den indirekta anklagelse, som den redlige krigaren slungade mot den furstlige förrädaren.., Men en diplomat, sådan som han, låter ingen läsa sina tankar... Dä Stobee slutat sin berättelse var prinsens ansigte lika lugnt som förut...! Han var sjelf den förste att beklaga förlusten af så många tappra krigare. Stobees harm ökades ytterligare genom den köld, som drottningen visade sin systerson och hvilken af alla, utom af de utländska ministrarne, efterapades. Hela den återstående tiden förekom honom ytterst tråkig. Hvarken de kungligas nåd eller hoffolkets utmärkta artighet kunde förkorta den. Ändtligen lemnade de kungliga salen. En tyngd vältrades från Stobees bröst och han gjorde ett dyrt löfte att ej så snart ånyo infinna sig der, sedan han nu lyckligen öfverstått denna första penitens. Diäker, ej mera road än han, sällade sig till honom och begge aflägsnade sig, så fort sig göra lät. Hoffolket uttömde sig i sarkasmer öfver den stela och tråkiga öfversten oeh hans ofrälse härkomst. Nyheten om hans förestående giftermål med en mormoder, mildrade dem icke. FJORTONDE KAPITLET. Diiker och Stobåe vandrade en stund tysta bredvid hvarandra. Ändtligen bröt generalen tystnaden. — Vårt motstånd skall bli fåfängt herr öfverste — sade han dystert. — Denna afton har öfvertygat mig derom ... Alla skynda att tillbedja den uppgående solen och Fredrik skall snart ha vunnit sitt syftemål... — Förbannelse öfver honom! — röt Stobee. — Den dag, då det sker, vore jag nästan färdig att krossa min värja och fly ur detta arma land... — Ni lur orätt — sade Diker allvarligt. — Om alla rodliga, tahngfulla och tappra män tänkte så... hvad blefve väl Bljden?... Hvem som än regerar, så ha vi j ett enda. gemensamt och älskadt fosterland! ... Om