detta ögonblick öppnades dörren, en ung flicka sväfvade med ohörbara steg fram i rummet, fattade gossen i sina armar och förde honom bort. Öfversten hade icke gifvit akt härpå. Hans uppmärksamhet fästades uteslutande vid fiu Langenhjelm. Han märkte ej den englalika bild af oskuld, skönhet och behag, som sakta sväfvat fram till dödens läger. Han hade ej sett den varma, af rörelse fuktiga blick, som tvenne ögon, glänsande som himlens blåa azur, fästat på hans ädla, sköna och uttrycksfulla dräg. Han hade icke sett huru en hand, hvit och fin som en elfvas, våldsamt blifvit tryckt mot e:t klappande hjerta, liksom för att hämma dess slag. Den arma, lilla Cecilia hade skymtat förbi, utan att hennes välgörare hade märkt henne. — Catharina, kom! — sade öfversten sakta, — Må ej dina tårar, din klegan störa den dödas hvila. .. Hon har ju gått satt uppsöka den som bon mest ä!skat på jorden... och åt dig har hon ju lemnat en tröstens engel — sitt barn. — O min Gud! det arma faderoch moderlösa barnet! — hviskade hon, knappt hörbart. — Nej! icke mera hvarken fadereller moderlöst, — utbrast öfversten med värma. — Vid hans mors ännu icke kallnade stoft svär jag att vara honom en far. Han skall vara mig lika kär som min egen son! Ett skimmer af hopp tändes i den sörjande modrens bjerta. Hennes bickar sökte öfverstens och en varm handtryckning besvarade hans ord, Annu en gång vidrörde fru Langenhjelms läppar den dödas kallnade panna. Derefter lemnade hon vid ö verstens arm rummet. (Fats.)