8 bojor, hvarmed ett föråldradt prohibitifsystem fängar en af vetenskap och uppfinning nyväckt industri. m säledes lagstiftaren ville söka en garanti emot en ena statsmaktens brådstörtande rörlighet, så borde an äfven i samma lagmoment inlägga en garanti mot den andras qväfvande tröghet och likgiltighet ör uttrycken af ett allmänt tänkesätt. Men hvar inna dessa garantier med bibehållande af jemnvigen? Men äfven om de funnos, vore det rätt att inaga dem i grundlagen? Denna stadgade visserligen ättigheter och former, tillhörande de begge statsnakternas inbördes förhållanden till hvarandra och erkningssätt hvar för sig, men stiftaren stödde den lock ytterst på ett förtroende dem emellan, som åt taten ger helsa och kraft. Den ifrågavarande inorationen hade åter sitt ursprung i ett misstroende! Stt sådant, framskjutet från ena sidan, alstrar naturigen ett motstycke från den andra — och misstroenlet införes i regeringsformen såsom lagprincip, samidigt med den oföränderlighet man vill söka gifva it nägra få tullsatser. Lagstiftarne af 1809 förbevöllo den ekonomiska lagstiftningen ät den styrande nakten, hvars enhet och upphöjning äro nödiga för ut bringa hvarje särskild del af ettsam : ansatt statsushällningssystem till öfverensstämmelse med de öfiga delarne och med det hela. Men de stödde ytterst rela statsbyggnaden på grunden af ett allmänt och upplyst tänkesätt; och aldrig hade förtroendet till regeringen varit af större vigt vid den ekonomiska lagtiftningen än i närvarande tidpunkt, utmärkt ej blott för brytningen af gamla former och en ny tid, utan ock för ett nyfödt lif i alla grenar af industrien. — Med all benägenhet att befordra stadga i tullsatserna sunde på dessa skäl talaren dock icke annat än afstyrka ifrågavarande sätt att vinna detta vigtiga ändamäl. Talaren nedlade vidare sin protest mot utskottets tydning af konungens ekonomiska lagstiftningsr tt så vidsträckt, att han, för att förekomma blifvande vådor af inträffande förändringar i tullsatserna, skulle ega makt att återställa de fordna skyddsförbuden i särskilda fall, intilldess annan lämpligare afgift kunde blifva antagen. En sådan regeringsåtgärd skulle i talarens tanka utöfva ett menligt inflytande j blett inom riket, utan verka störande på rikets handelsförbindelser med andra stater och framkalla ett oerhördt lurendrejeri. Talaren tillstyrkte således att ridderskapet och adeln, jemlikt 814 regeringsformen, mätte afslå den kongl. propositionen. Hr af Dalström, G. J., ansäg det betänkligt att stödja sig på en hop löst uppkastade teorier och hade i bevillningsutskottet hört sig trött på de s. k. frihaändelsmännens rop på borttagande af allt skydd för landets näringar. Han ville fästa uppmärksamhet dervid, att 60,000 menniskor hemtade sin lifsbergning från husslöjden. Huru skulle de kunna bestå om man kunde med ett penndrag tillintetgöra densamma? Han vore tacksam mot konungen, som i sin vishet velat förebygga detta och föreslagit ett medel att uppnå fasthet i handelso:h industriförhållanden, hvilket deremot ej vore möjligt då hvart 3:dje år omkastningar i tullagstiftningen egarum, emedan något industrielt företag af större omfattning ej kunde under sådana förhållanden företagas. På dessa, jemte de af justitieministern anförda skäl, tillstyrktes bifall till den kongl. propositienen. Friherre af Ugglas (ledamot af konstitutionsutskottet). Den hufvudgrund, hvarpå de talare, som uppträdt mot utskottets betänkande stödt sig, vere den att det af Kongl. Majestät föreslagna tillägg skulle medföra äsyftad stadga i tillsatserna. Friherren trodde deremot att den alldeles icke skulle medföra en sådan stadga utan endast föranleda en inskränk ning i ständernas oeh konungens ömsesidiga rättigheter. Förslaget innehölle väl att det vore Rikets Ständer obetaget att fastställa tullafgifter på högst 10 är, men ständerna vore derigenom icke förbjudet att fastställa dessa på kortare tid, t. ex. på 3 är; och utskottet hade ansett fullt sannolikt att sistnämnde rättighet fortfararande skulle blifva begagnad. Man ville nemligen icke föreställa sig att ständer i allmänhet skulle vilja inkräkta på blifvande ständers rätt, än mindre att 3 ständ skulle blifva ense om en sådan iokräktning. Men äfven om detta skulle komma att inträfta, så skulle beslutet ej medföra stadga ä tullsatserna för flera artiklar än dem som nu voro fängslade af inoch utförselförbud; det vill säga summa 23. Hela det öfriga stora antalet, som icke är skyddadt af förbud, skulle ej eller få tillgodonjuta den önskade stadgan. I allt fall vore ständerna icke betaget att förhöja, endast att nedsätta tullafgifterne. Det förra kunde dock blifva lika farligt, om t. ex. förbudet boritoges och en måttlig tull stadgades å artikeln jern, så skulle deraf uppstå en mängd gjuterier, valsverk och andra inrättningar, hvilka åter, derest tullen vid nästa riksdag förhöjdes, komme attruineras. Näringarne borde således för att åstadkomma stadga vara skyddade både mot förhöjning och nedsättning, om nemligen den föreslagna reformen skulle tillvägabringa nytta och fördel, eller om det vore möjligt att genom en lagparagraf bereda en sädan stadga, hvilket talaren ansåg såsom ett vanskligt försök, som aldrig skulle yckas, emedan den enda tillförlitliga garantien låge uti insigt, klokhet och rättvisa hos lagstiftningen. Palaren upptog äfven i korthet hrr Bråkenhjelms och Printzeuskölds argumentation och visade att de hufrudsakligen missförstätt betänkandets motiver och föga nträngt i sjelfva saken. Hr Cederschiöld R. T. ville instämma i regeringens premisser om nödvändighet af stadga i tull-lagstiftning, men äfven om ändamålet vunnes genom den xongl. propositionen, vore han likväl förhindrad ansaga densamma, emedan grundlagen uttryckligen förpjöde rikets ständer att stifta en lag, utan rättighet stt förändra den vid en blifvande riksdag. Medgäfve srundlagen att en oföränderlig lag stiftades för 10 ir, kunde sådant äfven ske för 50 är. Sjelfva grundagen kunde förändras på 3 är, nemligen antagas till vilande 1854 och inträda såsom lag 1857 eller till eh med 1856. Således skulle det kunna hända att, m det föreslagna tillägget till 61 4 regeringsformen olefve lag 1856, metion då kunde göras och bifallas m dess upphäfvande vid påföljande riksdag eller 1859. skalle då rikets ständer vara hindrade att ändra ämnde 6, emedan de bestämt tullsatserna för 10 ä:? in sådan princip skulle vara alltför vädlig och tala en kunde icke sanktionera densamma. Ej eller kunde an instämma i doktor Bromans reservation att utkottet bordt tydligt erkänna det ansvarsfulla bemödande regeringen genom den nådiga propositionen ådagalagt, att medla stridiga äsigter, emedan ett ädant särskildt förklarande skulle innebära snart agdt en ohöflighet mot regeringen, då talaren miste örutsätta att regeringen i alla irågor vill bemöda sig m att medla mellan olika äsigter. (Forts.) Eorgareetåndot. Plena den 1 Februari. Såsom vi redan nämnt föredrogs i förmiddagens lenum statsutskottets utlåtande AM 21 ianledning af 351 års staterevisorers berättelse om granskningen F statsverkets och allmänna fonders räkenskaper. Utwwandet, upptagande 53 paragrafer, föredrogs punktvis. Dervid blefvo återremitterade : 6, hemställande, att revisorernas anmärkning mot betalning af arfvoden till kanslirätters sekreterare ch vaktmästare ej måtte till någon åtgärd föranleda. s 42, tillstyrkande en begäran om fastställande af