— Min ädle, trofaste vän! I dag klockan 1 på midda gen kom jag hit. Om några timmar skall jag icke mer äga någon dotter... Gode Gud! skänk mig; arma mo der, tröst och hugsvalelse! — Dessa rader skrifver ja straxt efter det jag kommit till staden, på det du genas måtte få veta om vår ankomst... Biljetten föll ur hans hand. — Så sent det än är, måste jag likväl genast g dit, — utbrast han för sig sjelf. — Arma Catharina!.. Min förnämsta omsorg skall bli att försona dig med dit hårda öde. Han kastade kappan öfver axlarne och skyndade ut. Vid sin döende dotters säng satt emeilertid den ädla och ännu sköna fru Langenhjelm och betraktade mec oafvända blickar de bleka, snart hopfallande dragen a den unga qvinna, som kämpade med döden framföi henne. Ett barn, en gosse om halftannat år, låg slumrande på soffan. Scenen var dyster och högtidlig. Nattlam: pans matta sken belyste densamma och förhöjde ännu mer det sorgliga intrycket deraf. Catharina Lasgenhjelm höll sin dotters hand sluten i sin och lyssnade med modershjertsts stigande ångest tili hvarje hennes andedrag. Men dessa blefvo allt mer och mer afbrutna... snart stannade de alldeles — def stirrande ögat brast i döden... I detta ögonblick öppnades dörren sakta och öfversten inträdde. Gossen på soffan hade vaknat. Han smög sig sakta Tam till den vid dödsbädden nedböjda qvinnan, gom under tårar tryckte hoaom intill sig. — Jag vill gå till mammas, — sade gossen på sitt barnsliga språk. — Mamma sofver . .. Icke störa henne. — sade den stackars qvinnan. Öfversten kunde ej höra mer. Med tårar af rörelse störtade han fram, slog armarue om fru Langenhjelms lif och upplyfte henne. — Älskade Catharina! För Guds skull... Öfversten bief aforuten af det arma barnet, som, skrämdt af hans hättighet, begynte öfverljudt gråta, I