RIKSDAGEN. Ridderskapot och Adel, (Debatten angående konstitutionsutskottets memorial N:o 3 med afstyrkande af tillägg till 61 Regeringsformen). Justitieministern grefve Sparre, öppnade diskussionen med ett skriftligt anförande, som han uppläste så tyst, att referenten icke deraf vidare kunde fatta sammanhanget än att det gick ut på försvar för regeringens proposition. Så snart vi dertill erhälla tillfälle, skall anförandet i sin helhet meddelas, desto heldre som h. excellens grefve Sparre är den som kontrasignerat propositionen. Hr Bråkenhjelm, P. R. I stället för att rådfråga det allmänna tänkesättet, som önskade en garanti för stadga i tullagstiftning, hade utskettet lagt en abstrakt prineip till grund: nemligen jemnvigten statsmakterna emellan. Talaren beklagade den lagstiftning, som skulle vara byggd endast på teorier, och förvånade sig att utskottet tillbakavisat ett förslag att bringa ordning i landets näringar. Utskottet hade icke förmått vederlägga regeringens uppgift att stadga i tullsatserna skulle vinnas genom det ifrägavarande förslaget, och icke eller bevisa att nägeon jemnvigt derigenom skulle blifva på något skadligt sätt störd. Talaren åberopade sednare delen af doktor Bromans reservation och tillstyrkte förslagets hvilande till nästa riksdag. Hr Printrensköld, Carl, hade med smärtsam känsla genomläst betänkandet och funnit utskottet hafva förbisett Kongl. Maj:ts landsfarderliga afsigter och allt för ensidigt uppfattat frågan. Talaren kunde icke inse att genom antagande af förslaget jemnvigten mellan Konungen oeh Rikets Ständer komme att rubbas, ej eller att de sednares beskattningsrätt på något sätt minskades, enär Rikets Ständer icke voro förbundna att stadga en längre tid för tullafgiftens fortfarande och hädanefter som hitintills ensamne skulle hafva rätt att förhöja, d. v. s. pålägga högre skatt än de gamla tullsatserna. Deremot egde konungen för närvarande intet korrektiv emot afgifternas nedsättning så lågt, att inhemska näringar derigenom förstöras. Utskottet hade äfren origtigt ansett förslaget angä endast de artiklar, som nu voro underkastade inoch utförselförbud. Det angick deremot alla artiklar i tulltaxan, emedan konungen kunde förordna förbud mot inoch utförsel af alla varor! Om än utskottet ieke i allo gillat regeringens förslag hade det åtminstene bordt inkomma med nägot annat förslag i samma syftning. Talaren yrkade således, att med ogillande af de mindre väl valda och grundade motiver utskottet anfört, ridderskapet och adeln måtte besluta att den kongl. propositionen finge hvila till antagande vid nästa riksdag. Hr Lagerhjelm, P., hvars svaga helsa förbjuder ho nom att muntligen yttra sig, lät uppläsa ett förträffligt skriftligt anförande. Ingen, anförde talaren, kunde misskänna syftningen af den kongl. propositionen. Att vinna ökad stadga uti den ekonomiska lagstiftningen och just i den del deraf, som utöfvar ett mäktigt inflytande på kapitalernas riktning ät industrien, vore visserligen högst önskvärdt, och likväl hembar talaren konstitutionsutskottet sin tacksamhet för dess afstyrkande. Denna motsägelse påkallade en förklaring. Vid första blieken på 57, 58, 59, 60, 61 och 62 6 regeringsformen inser man genast, att lagstiftaren der endast velat behandla beskattningsrätten och sättet att fylla statsverkets behof. Tullmedlen nämnas der således blott såsem en inkomstkälla. Den nu föreslagna förändringen skulle deremot icke blett inskränka beskattningsrätten, utan derjemte inleda len ekonomiska lagstiftningen i regeringsformen. Utskottet hade visat olämpligheten häraf. Men om man rille i grundlagen söka ett skydd emot denna lagstiftnings skiftande beskaffenhet, så berde ämnet behandlas åtmirstone utur en allmän synpunkt. Man nade således bordt föreställa sig ej blott ständer, som cke drogo i betänkande att uppeffra bestående faorikationer emot toma förespeglingar, utan ock en regering, antingen vacklande i grundsatser under tillaren af ett allmänt tänkesätt, eller trög i att lossa br RT ar RDR OA MR ARE Al RM ST OVR ER Äl Hr RE I reg a ent