Fredrik blir konung... nåväl, skola vi lemna honom i händerna på ömkliga lycksökare och eländiga örontasslare? ... Nej... det blir då vår pligt, att med uppoffrande af våra enskilda känslor samla 0ossomkring honom... icke för hans, men för fäderneslandets skuld. — Jag kan ej annat än gilla dessa högsinta tänkesätt — sade öfversten. — Men hoflifvet är min afsky. Jag förstår ej, hur de stora på jorden kunna dväljas i dessa själsmördande sammankomster, som man nämner courer, leveer och dylikt... — De ge ju företräde åt sina undersåter? — Ät sina undersåter? Hur många af dem lära de väl känna på couren? Är det dygd, snille, embetsmannaduglighet, som skänka tillträde till dessa samlingar? ... — Hm! — sade Diiker — man måste väl egna något åt börden... anorna... — Anorna! — afbröt Stobee föraktligt. — Combien danes avez-vous dans votre famille? frågade don tyska seigneuren. — Jag förstår ej — återtog generalen — hvarför ni hatar adeln... Ni tillhör dock sjelf detta stånd... — Jag gjorde det ej alltid — sade Stobge med en suck. — Ah, om ni visste! Alla min första ungdoms sköna drömmar om kärlek och lycka blefvo krossade genom detta ömkliga adelshögmod, som... men det är ej värdt att tala derom nu... Det är längesedan, men fastän såret är läkt, har dock ärret stadnat qvar... — Nå det der är saker som icke angå mig — sade Diker. — Men Sverges lycka och räddning — det är mer än den enskilda sorgen och harmen... Må vi förena oss, öfverste Stobee, för att rädda fäderneslandet — det är mitt första ord och mitt sista... Farväl! Han tryckte Stobees hand till afsked och teg vägen till sitt hus. Få ögonblick derefter hade äfven öfversten uppnått sin boning. Det första han varseblef då han inträdde i sin sängkammare, var en på nattduksbordet liggande biljett. Han igenkände fru Langenhjelms hand och skyadade att bryta den. : Brefvet var af följande innehåll: