Aftonbladet – 2 februari 1854, sida 1

återvann han sin besinning. Han gjorde en djup bugning öfver drottningens hand, den han vidrörde med sina läppar. PT ika, förblindad af högmod och förtröstan till sin personliga älskvärdhet, tog öfverstens vördnadsbetygelse för reelt mynt, men prinsen lät ej dåra sig deraf. Honom undgick ej Stobees dödsbleka ansigte och förvirrade blickar... Men han gjorde ingen anmiärkning. Han hade föresatt sig att vinna den farlige motståndaren. Drottningen hade invecklat sig i ett samtal med engelska ministern. Prinsen vände sig åter till Stobee. — Vet ni min öfverste — sade han — jag har för er skuld en dispyt med vår vackra grefvinna De la Gardiv, den ni måste afgöra. Hon påstär att ni ämnar gifta om er. — Fru grefvinnan har rätt, ers kgl. höghet. — Med Langenhjelms enka? — Ja. — Grefvinnan sade, att ni ären slägtingar. — Mycket riktigt. Fru Langenhjelm är en Stobaeus i sig sjelf. — Jag tillstår... detta fruntimmer har en sällsynt lycka i giftermålsväg ... Att få tvenne så förtenstfulla män på sin lott!... Hennes första man skal hafva varit en serdeles duglig embetsman, om ock j så utmärkt som den blifvande andre. När förfelade smickret någonsin helt och hillet sin verkan? Då prinsen nämnde fru Langenhjelm; namn, hade berättelsen om hennes olyckliga dotters öce brännt som eld på öfverstens läppar... Uppoffrandet af norra arm6en . .. ah! derom hade han ännu ej talat ned hans höghet... Men det förbindliga tilltalet förseglade för ögonblicket hans läppar. Han svarade blott med en bugning. — Nå väntar ni er brud hit snart? — fortfor prinsen. — Ja ers kongl. höghet. Hon kommer oeförtöfvadt. — Jag kunde väl tro det. Kärleken är en magnet... Nu var det förbi med öfverstens förmåga att tiga. — Gud nås så visst! — sade han, — denna gång är det olyckan som för henne till mitt möte. — Och nu be