Aftonbladet – 2 februari 1854, sida 1

I en fönsterfördjupning stod Diker och blickade dystert ut i den mörka qvällen. Stobge närmade sig och hviskade honom i örat: — Herr general! månne vi ej gjort bättre om vi tagit Norge, i stället att gå här och kröka ryggen? Generalen skrattade bittert. — Inser ej öfversten, att hofvets nytta och landets nytta äro två förb—t olika saker? Sedan vi nu fått en dam till konung måste det svenska lejonet lära sig att gå till hofs med pudrad mahn och klippta klor, så att det kan lära sig att apportera, när den obetänksamma Ulrika kastar bort kronan och hennes gemål ropar: ici apporte! — Pet skall aldrig ske — sade öfversten dystert. — Nog skall man försöka åtminstone, men då gäller det att vara på sin vakt... Men tyst! der ha vi hertigen. Hertigens af Holstein inträde afbröt detta samtal, hv !ket dessutom redan börjat väcka en viss uppmärksamict. — Ah, hettigen! — utbrast Stobege, och obekymrad om alla de öfriga skyndade han fram för att helsa den unga fursten med lika mycken tillgifvenhet som vördnad. I hofmännens ansigten lästes en djup förvåning, blar:dad med undersåtlig harm... Att visa en sådan vördnad för drottningens hatade medtäflare. Det var ju oerhördt! Ingen vågade på en lång stund närma sig den djerfve öfversten ... Carl Fredriks vistande vid hofvet var också i sjelfva verket odrägligt både för honom sjelf och de uppvaktande. ÅA ena sidan var han en ättling af det svenska konungahuset och åtminstone på papperet en regerande furste, och kräfde alltså en tillbörlig vördnad. ÅA den andra sidan åter var han drottningens medtäflare, af henne hatad och misstänkt, och san borde sålunda behandla honom med samma likgistiga köld, som hon sjelf... Att mellan detta Schylla och Charybdis lotsa sig fram med vederbörlig försigtighet, var i sanning ingen lätt sak. Till och med hertigen sjelf syntes brydd öfver Stobees varma vördnadsbetygelse och sökte att genom en