Aftonbladet – 2 februari 1854, sida 1

ÖF TERSTE STOBER) :HOLSTEINSKA PARTIET. TRETTONDE KAPITLET. Gyllenrroth hade icke missräknat sig. Drottningen kunde ickee vara utan Stobge. Längre fram på dagen erhöll han i befallning att infinna sig vid hoffesten. Ulrika I Eleonora och arfprinsen gjorde hvad svaga regeringar : alltid till en början försöka. De bemödade sig att vinna ssina motståndare. Stobåe var en af de farligaste af allla dessa genom sitt anseende, sin tapperhet och sin kldokhet. Man hade derför beslutat, att kosta hvad det wille försona honom med sakernas nvya ställning... Man såg deruti ingenting omöjligt. Gyllenroth, den sjelfskrifne mellanlöparen, utmålade honom såsom godtrogen och enfaldig... Det första var utan tvifvel ett fel, som öfversten egde, men hans redbarhet och flärdfria väsen gjorde honom dock stålsatt emot smickrets sötma. Emellertid nödgades han infinna sig på festen. En brokig samling rörde sig i hofvets salar vid de skimrande vaxljusens sken. Allt hvad Stockholm då för tiden egde utmärkt i skönhet och rang trängde sig omkring den nykrönta drottningen ... Nu var konden planet, från hvilken ljus och värma allena utströmmade . .. Man hade med en rysning vändt sig bort från Carls blodiga lik i Riddarkyrkans grafhvalf. Hvile de dödei ro! På lifvets marknad har man icke mer någon tanke för dem ... Men Sitobee smög sig mörk och dyster genom den bugande oxch krusande samlingen. Minnet af hvad han lidit, hvadl han förlorat trängde med hela sin bitterhet på hans sjjäl... Djupast grämde honom dock, framför alla enskillda sorger, fäderneslandets blödande sår, dess hjeltemodiiga krigares skändliga död, dess fordom blomstrande provinsers uppoffrande, förlusten af dess ära och anseende, som nu hånades och trampades under fötterna. ) Se A. B. N:o 1, 3, 4, 10, 11, 13—15, 17, 18, 20, 21, 23, 24 och 26.