Generalen har rätt; — återtog Baner, — detta är första frågan. Vi måste sålunda hålla tillsammans och så vidt möjligt är förstärka vårt parti. Vi måste med hand och mun lofva hvarandra, att på allt sätt motverka drottningens planer, att få prinsen utnämnd till medregent och arfföljden öfverflyttad på det Hessiska huset... Se här! — Jag har i detta afseende uppsatt en skriftlig förbindelse, hvilken vi samtligen, såsom ledare af det holsteinska partiet, böra underteckna. — Behagar ers excellens att uppläsa den? — sade Stobeå. Banår uppläste skriften, hvilken med några obetydliga modifikationer gillades och undertecknades af alla de närvarande. Nu kom man till en annan fråga, cj mindre vigtig för det närvarande, men mera kinkig än den förra: hvaraf skulle hertigen lefva? iians land var occuperadt af danskarne, och fruktansvärdt vore att en främmande makt till vinnande af egna syftemål skulle vilja begagna hertigens namn och söka draga honom öfver på sin sida... Man borde derföre söka så vidt möjligt vore betrygga hans ställning och den säkrasts utvägen, vid hvilken de närvarande också stadnade, bestod i att anlita ständerna. Man stod, efter att hafva fattat dessa beslut, redan i begrepp att åtskiljas, då Disker sade, vändande sig till Stobåe : — Herr öfverste, under mitt kuvert har jag i dag emottagit ett bref, adresseradt till er... Förlåt, att jag inda tills nu glömt att framlemna det... Från Westergötland — tillade han med ett småleende. Stobe bröt och genomögnade brefvet... Plötsligt bleknade han... En våldsam sinnesrörelse skakade hans bröst... Hans panna lade sig i djupa rynkor. — Hvad har händt? — utropade de båda Bandrerna på en gåag — Öfversten bleknar... Hvad är då på färde? — Åh, blott en obetydlighet — sade öfversten bittert; — en ny hänvisning till vedergällning i en annan verld . .. — Men så säg då... hvad har händt? — utbrast Baner. ;