Aftonbladet – 31 januari 1854, sida 3

nina om utgå till borgerliga yrken och näringar, kas med gladt mod bort sin antik, såsom försliten skolbok; flertalet af embetsmå presterna knappt undantagna, göra samm lunda. Vid sjelfva akademierna har latin redan så makat åt sig, att specimina skrifv och ventileras på svenska. Sådana tidens tecken vittna icke fördelakti om de klassiska studiernas flor under de skolform, som varit gällande allt intill 184 Hade den uträttat, hvad den velat och eft författningarna bort, så kunde ju icke hc dess alumner saknas vilja eller förmåga att vi nämnda akademiska lärdomprofs afläggande både skrift och tal bruka latinska språke Denna skolform har således faktiskt vis: sig olämplig för sitt eget syfte, att inför ungdomen 1 antikens sköna verld; så vid det är sannt, hvilket vi ej vilja förneka att den, som lärt sig att betrakta denn verld med öppna ögon, icke så snart elle villigt åter sluter ögonen till för den samma För förf. och andra lika tänkande lärer klassi eitetens ofvannämda synbara aftagande p bredden — ty männen af facket gå väl änm lika djupt, kanske djupare än; deras föregån. gare — vara både en källa till bedröfvels och en oförklarlig gåta. För oss är den in tetdera. En för oss tillräklig förklaringsgruns finna vi i förändrade tidsförhållanden och misstaget att så godt, som med våld, vilj qvarhålla de flydda. När våra fäder i början af sjuttonde sekle grundlade våra lärda skolor, var latinet icks blott en slipsten för tankebildningen, utar vetenskapens, diplomatiens, med ett ord alla bildades gemensamma tungomål. Då lemnade detta språk jemte dess skönare syster grekiskan inträdespollet i den bildade verlden. Om man till deras inlärande då använde nästan hela sin skoltid, så var dock ingen betydlig del deraf förspilld. Annorlunda är det nu, sedan vi fordra matematik och fysik, elementerna i naturvetenskap, bekantskap med den nyare verldens förnämsta språk och litteratur (2?) af hvar och en, som vi skola kalla bildad. (Förf. sid. 82). Då vi till följe af tidens påtryck så stegrat våra fordringar, så är äfven nödvändigt att se sig om efter medel för deras tillfredsställande. Tyskarne hafva under ett halft sekel eller mer arbetat att finna dylika medel och nedlagt sina fynd i digra metodläror m. m. Vi hafva trott AT finna ett i läroämnenas naturliga anordning i enlighet med barnets utvekling, men våra värda motståndare, förf. deribland, synas anse allt dylikt för öfverflöd eller blott för oroligt nyhetskrämeri. Förf. medgifver, alt den väg, som han förklarar vara den rätta, icke kan anvisas alla, emedan många af inre och yttre omständigheter hindras att derpå inträda (sid. 80). Det torde förundra fler än den, som skrifver dessa rader, att ej vägens riktighet blifvit för förf. sjelf misstinkt, då han fann sig nödsakad tillett sådant medgifvande. Är vägen, rigtig, säger han, så böra så många som kunna det, derpå inträda,. Hvilken väg vill han då anvisa dem, som det icke kunna En oritig, ty någon annan lärer icke återstå. Och detta skulle man i skolan med godt samvete kunna tillåta sig! Hade förf. kallat den väg, han gillar för den bättre, så hade man varit honom tack skyldig, att han äfven vill hjelpa dem fram, som af omständigheterna tvingas . att beträda en sämre. Men den stora vigt förf. sjelf förut sid. 52, då fråga är om kyrkan, lägger på skilnaden mellan en sämre bok och en irrlärig, d. v. s. oriktig bok, förbjuder oss antaga, att han åter så snart skulle hafva förgätit denna skilnad. I afseende på ungdomens bildning är han således tillgifven en predestinationslära, som på förhand bestäm, mer somliga barn för den rätta vägen, men 1 utesluter andra derifrån. I öfverensstämmelse k dermed vill han hafva skolan inrättad; det l5 ena barnet bör i god tid införas på sin riktiga 7, bana, det andra på sin oriktiga. Häremot vore visserligen litet eller intet att invända, om de omständigheter, yttre och inre, på hvilka hela läran med dess tillämpning grundar sig, vore i lika god tid uppenbara och sedan allt framgent oförändrade. Men så är icke förhållandet. Bland de yttre är väl råd och lägenhet att hålla barnet i skola en af de vigtigaste, den, hvaraf dess inträde på den långsamma och dyra lärdomsbanan eller den kortare real-linien oftast beror. Och likväl, huru ofte ser man icke fattig mans barn med framgång sträfva framåt på den örra!l Genom sin egen oförtrutna flit förmå de — vanligtvis tidigt nog — undanrödja lenna hinderliga omständighet, som heter brist på det nödtorftiga. Tvärtom kunna goda eko-l. romiska omständigheter snart förvandlas, så tt en påbörjad bana i hast måste afbryas, så vidt den deraf är beroende. Om ött varn i allmänhet har tillfälle att besöka ett äroverk, så finnes icke någon yttre omstänlighet som kan tvinga det att välja den ena anan framför den andra. Detta val måste ero af dess eget eller andra menniskors godrycke. Betrakte vi nu de inre omständigheterna, ä. hvad man kallar fallenhet, naturanlag : S. V., så finnas visserligen barn, hos hvilka e redan tidigt röjas. Men sådana barn äro anska sällsynta. De flesta behöfva flere års skolgång innan man med nägon sannolikhet an afgöra, hvilken bana deras anlag påpeka. är vägarne från början äro strängt skilda, ödgas derföre föräldrarne efter godtycke och i måfå kasta in sina barn på den ena eller dra; och huru talrika misstag på detta sätt gås, derom vittnar en ganska frisk erfarenet. Medan lärdomsoch apologistskolorna ännu xo strängt åtskilda, var öfvergången från n ena till den andra förknippad med åtskilsa både obehag och svårigheter, synnerlin då en gosse från apologistskola ville öfrgå till den lärda. Och ändå voro dylika vergångar icke så sällsynta. Och när år 49 båda skolorna förenades till en — så pdagades, att en hel mängd af de ynglinr, hvilka förut varit dömda till okunnighet atin och ereliska vd I. rr, ON 1 a