Aftonbladet – 28 januari 1854, sida 2

(Insändt.) Också ett ord om Sveuska Skolans ifrågavarande angelägenheter. Den lilla skrift, som under benämning: Svenska Kyrkans och Skolans ifrågewarande angelägenheter för icke längesedan utkommit, hafva de större tidningarna visserligen redari, hvar på sitt vis, anmält; men med afseende på den tid och de omständigheter, under hvilka den sett ljuset, samt på dess humana skrifsätt och sannolika författare förtjenar hon ett noggrannare skärskådande är det, som ännu åt henne i dessa blad blifvi: egnadt. Förf. åsyftar upplysning, besinning, försoning (sid. 2). Såsom upplysning om förf:s tänkesätt i de vigtiga frågorna är skriften otvifvelaktigt äfven fullt tillfredsställande. Man ser deraf klarligen: att han, hvåd kyrkan angår, icke vill eftergifva det ringaste af den berömda fastheten i dess yttre förhållande, icke ett jota af konventikelplakatet eller af nyböckren,. Hvad skolan angår medgifver han, att realismen skall hafva sin platsn, men vill dock ånyo uppbygga de genom kgl. brefvet d. 6 Juli 1849 nedbrutn: skiljemurarne dels mellan lärdomsoch axrologistskolan, dels mellan skola och gymnisium, hvarjemte han äfven förklarar sitt välbehag till skiljeväggarne mellan skolans särskilda klasser, ehuru samma skiljeväggar, efter nämnda förordnings utfärdande, flerstides mtan afsaknad bortfallit. — Huruvida denna upplysning om förf:s tänkesätt, — dem han söker rättfärdiga dels med historiska notiser, dels med filosofisk deduktion (t. ex. 78—80) — kan tjena att väcka någon annan besinning än den af alla tings, till och med kungliga förordningars, förgänglighet, torde med skäl kunna betvifias. Men troligt är, att der icke kan med sin lott försona de många, hrilka se sina förhoppningar gickade, om förf:s åsigter skulle göras gällande såsom lagstiftning. Icke blott de, som med eller utan fog sucka. öfver kyrkans tvång, utan Sere bland kyrkans varma vänner och försvarare torde hafv:a åtskilligt att mot förf:s åsigter invända; de ttorde äfven å sin sida hafva upplysningar att meddela, hvilka icke böra helt och hållet föraktas, om man vill bringa frågorna till en önskvärd lösning). Afvenså hafva det nya skolsystemets vänner ett och annat att meddela om sina syften och åsigter, hvarom förf. icke synes hafva haft någon kunskap. Såsom ett biidrag i sistnämnda hänseende är närvarande uppsats att anse. Enligt förf:s uppgift (sid. 76 o. följ.) äro våra påståenden tre, nemligen: att undervisningen skall vara 1:0 medborgerlig, 2:0 en enda, 3:0 fri, hvartill några bland oss lägga ctt fjerde om läroverksstyrelsens förändring. Vi vilja ej neka, att dessa termer äro hemtade ur den i striden gängse frasecologien, likasom äfven benämningarna klassissk, humanistisk bildning, hvilken förf. sjelf,, i motsats mot den medborgerliga, fordrar. Deessa termer hafva dock det fel att vara behäftade med ett visst dunkel, hvarigenom de icke blott för de i fraseologien mindre bevandrade, utan till och med för kämparne sjelfva, medföra flera oligenheter. När man talar om medborgerlig undervisning, och klassisk eller humanistisk såsom dess motsats, hvem kan ana att fråga är om olika läroämnen? Latin och grekiska, kanske flera gamla språk äro klassiska liro. ämnen, kunskapen deri tillhör den så kallade wmanistiska bildningen, allt öfrigt kan äfven ymmas inom den medborgerliga. Men då så r, då under dessa sväfvande ord en tvist om kolans läroämnen döljer sig, så torde för att leröfver sprida ljus något vara gjordt genom ) Spådomen har redan vunnit fullbordan.. Se: Svenska Kyrkans och Skolans angelägenhetter, af Joh. Henr. Thomander, Sthm 1853.