Aftonbladet – 28 januari 1854, sida 2

mino. — Hr S. gaf flera enskilda momenter ett väl träffadt naivt uttryck, och äfven hans stumma spel förtjenar loford: minst lycklig var han deremot i scenen med Papagena, näst före hennes förvandling. I sången, och serdeles i ensemblerna, gjorde hr S:s vackra bariton ganska god verkan; i sista arian var han deremot något svag. Hr S:s vackra naturanlag och flärdfria uppfattningssätt lofvar vår sängscen en talang af mer än vamlig ordning; vi tro att han skall finna det ltöna mödan, att ännu närmare införlifva sig meed ett parti, som tillhör de mest originella Mosxzart nägonsin skapat. Hr Willman presterar ungefär Hvad man af honom för närvarande kan begära, ehuru han naturligtvis ännu har långt till det mål, han i Sarastros parti föresatt sig. Föjr ögonblicket vilja vi blott erinra om nödlvändigheten af en mera lugn och stadig hållming i scenen med Pamina (2:dra akten), äifvensom att ej för tvärt afhugga sluttonen i siängfraserna, samt att icke förblanda rytmiska och koloraturfigurer. Om det sednare vilja vi ock erinra hr Strandberg med afseende på hans aria, den han i öfrigt sjunger med ett serdeles intressant uttryck. MI Levin gör uti sista arian fortfarande sin stora svängning åt luckan, på hvilken hon skall försvinna. Denna olyckliga manöver skulle väsentligen förbättras genom ett tillbakastigande, hvilket ock motiveras genom den vid detta moment inträffande invokationen till hämdens gudinna. Vi :erinra blott om hvad som för närvarande kan rättas; att afhjelpa sådant, är en pligt.