Aftonbladet – 27 januari 1854, sida 3

Korrespondens-artikel. Berlin den 18 Januari. (Från en tillfällig korrespondent.) Alla sinnen befinna sig här för närvarande i en stark jäsning, under ovissheten om hva parti vår regering kommer att taga vid dei förväntade europeiska krisen: och det är in tressant för en någorlunda lugn åskådare at iakttaga de olika känslor som härvid uppen: bara sig. Hofvens politik i denna fråga sy. nes ej öfverensstämma med folkens. De sednare, åtminstone är det så hos oss, hysa en stark farhåga för och motvilja mot Ryssland, under det hofpartierna på sina ställen tyckas vara nästan mer ryskt sinnade än czaren sjelf. Motivet är öfverallt detsamma vid dessa motsatser. Folken se i Ryssland en fiende till den menskliga och borgerliga friheten, och en beskyddare och befordrare af slägte s förknutande och förslafvande, under det hofven i Ryssland se en förmur emot revolution och betrakta czaren såsom engeln med det brinnande svärdet, som bevakar den kyrkliga absolutismens oeh junkrarnas paradis. Detta här nämnda tänkesätt uppenbarar sig också ohöljdt i vår så kallade Kreuz-zeitung, juns kerpartiets blad, som helt uppriktigt förkunnat oss att hvarje royal och kristligt sinnad man måste vara ryskt sinnad, derföre att den revolntionära och okristliga massan är turkiskt sinnad — ty det hörer till denna tidnings och de likasinnades politik, att gifva enhvar som sträfvar för reformer i demokratisk anda, benämningen okristlig, otrogen, o. s. v. Den orientaliska frågan har härigenom, märkligt nog, blifvit förvandlad till en partifråga i Europas stora strid om sina statsformer. Det rätta eller orätta af frågan i och för sig sjelf träder dervid i bakgrunden; ryssarnas brutala våldsamhet och opåkallade anfall tages ej i betraktande; det handlar blott derom att revolutionen icke må få enny tillflyktsort i Konstantinopel och derifrån utbreda ny oreda. För denna sak förgiäter hofvet och de maktegande statsmännen allt annat; men man hoppas här, att det må vara annorlunda i Sverge, på hvilket Tyskland nu har sina blickar med stor uppmärksamhet fästade. Under sista veckan bar här gått ctt rykte att konungen ämnade abdikera och lemna regeringen åt sin bror prinsen af Preussen, för att komma ur dilemman mellan vissa löften som han förmenas hafva gifvit kejsar Nicolaus i Warschau och Potsdam å cena sidan, och sina ministrars föreställningar samt det allmänna tänkesättet å den andra, hvilket likväl ännu alltid hos oss utgör en makt, emedan det stödjer sig på den allmänna bildningen. Prinsen af Preussen, som förr ansågs mera absolutistisk än konungen, tros nemligen hafva blifvit till en viss grad omvänd af sin gemål, så att han nu skulle vilja upprätthålla en konstitutionel statsförfattning, hvaraf deremot den svaga återstod, vi ännu äga, skulle gå alldeles under zenom en anslutning till Ryssland. Ett krig för Ryssland mot vestmakterna, skulle i närvarande ögonblick ej blott förorsaka den förfärligaste oro och den mest hotande ställning för lugnet inom landet bland Tysklands befolkning, det skulle äfven gifva våra materiella intressen ett dödligt sår; och neutraliteten, så länge den kan bibehållas, är således i första nand en nödnändighet, hvarförutan konungen, som troligen icke abdikerar, emedan man ej tager ett sådant steg annat än i dem mest rängande nödvändighet, är af ett fredligt sinelag, för att ej af egen böjelse i det längi RER ART ANN NE IE Mer SA ENSE 2 AS AE