Aftonbladet – 27 januari 1854, sida 2

Criminil och Bluhme stå uppå så enahanda ståndpunkt i fråga om den yttre politiken, att nagot skäl icke finnes, hvarför den förre skulle tränga den sednare från utrikesministerportföljen. Men äfven flera yttränden i danska blad synas antyda en nära förestående ministerförändring och att en sådan icke gerna kunde blifva partiell kan man lätt sluta af den i högsta grad spända ställning, i hvilken för närvarande ministeren och riksdagen befinna sig till hvarandra. Sedan ministeren genom fortsatta upplösningar af riksdagen och hvarjehanda ingrepp i den fria valrätten sträfvat att få riksdagen sammansatt så fördelaktigt för sig som möjligt, lyckades det ock slutligen att få tillhop en riksdag, som syntes särdeles egnad att stödja och genomföra ministerens planer. Och likväl har till och med denna medgörliga riksdag, efter att oupphörligt ha blifvit hånad och sett sina billigaste önskningar tillbakavisade, nu förlorat tålamodet och missnöjet växer med hvarje dag. Ministerens oförsynta angrepp mot grundlagen ha omsiler äfven här stött majoriteten för hufvudet. Ingen enda röst förnimmes nu i Folkethinget, som vill försvara utrikesministern, då han anklagas för svikna löften och falska förespeglingar, och han sjelf håller sig försigtigt undan från Folkethingets möten; ingen uppträder till försvar för krigsministern då han angripes för dålig förvaltning och oförsvarligt bruk af statens medel; oupphörligt lider Örsted såsom inrikesoch kultusminister nederlag i omröstningarne. I hvartenda möte, som Polkethinget hållit sedan detta års början, har ministören lidit ett cklatant nederlag. Under hela grundlagsförhandlingen har den haft Folkethinget enhälligt emot sig. I alla principfrågor har ministeren icke hatt någon enda röst för sig. Så beslöts t. ex.tvertemot Örsteds förslag om utfärdande af en särskild modifierad vallag, att hela den nuvarande vallagen i sin helhet skall upptagas i den nya grundlagen. Sedan Monrad under stormande bifall förklarat, att Folkethinget icke skall gå in på någon förändring af grundlagen af 1849, som icke är absolut nödvändig genom helstatsförfattningen, följde ministerens nederlag slag på slag. Den största ironi emot ministeren utvecklade Folkethinget genom det enhälliga beslutet att i ministörens förslag: Embetsmän, som väljas till riksdagsmän behöfva dertill konungens tillåtelse skulle endast infogas det lilla ordet icker. Det är temligen klart att ministeren och riksdagen stå på så olika grund, att någon förmedling icke är möjlig. Ställningen är alldeles ohållbar och ministeren kan icke heller företaga någon ny upplösning af riksdagen, emedan det icke är tänkbart att åt riksdagen gifva en för ministeren gynnsammare sammansättning än den närvarande. Ett eller annat steg måste emellertid nödvändigt tagas och det skulle derföre icke förundra oss om en af de nästkommande posterna bragte oss underrättelse om en total ministerförändring i nationell anda. Den nuvarande kritiska ställningen i Europa kan måhända åt flera mindre stater gifva friare händer i afseende på deras inre politik, och det lider intet tvifvel att Danmarks konung med lättadt hjerta skall återvända på den väg der han först tillvann sig folkets förtroende och kärlek, sedan det spel af dolda krafter måste upphöra, som förut neutraliserat hans och de danska patrioternas bästa sträfvanden och förhoppningar. — Uti det i dag hitkomna danska Dagbladet, för den 23 dennes läser man följande: Det är allmänt bekant, att ministören har tagit anstöt af ett yttrande af H. M. Konungen, fälldt vid en privat taffel, till hvilken utom den vanliga hof