Aftonbladet – 26 januari 1854, sida 3

— Hans motvilja mot fråmlingar. — Hans beteende mot Finnarna. — Sammanställning af furst Menschikoff och grefve Nesselrode. — Karakteren och fö!jderna af hans beskickning till Konstantinopel. — Familjfåder.— Aviekhufvud. Ehuru tystnaden har börjat lägra sig kring namnet Menschikoff, skall jag likväl först fästa uppmärksamheten vid honom. Furst Menschikoff och den orientaliska frågan äro hädanefter oskiljaktiga — omöjligt att väl fatta den ena, utan att djupt intränga i den andras natur. Här är således icke frågan om en enkel biografi, utan om ett politiskt studium. Inledningen till det störa faktum, som håller oss i spänd väntan, vill jag bilda af det verktygs uppskattande, hvaraf kejsar Nikolaus betjenade sig, då han framställde detta faktum för verldens åsyn. Vid furst Menschikoffs ankomst till Konstantinopel, blef rörelsen i Europa stor. Man frågade hvad deniia sällsamma diplomat betydde, som började med skymford och fortsatte med hotelser. — Detta stod i alltför stark strid med diplomatiens vanliga skick. För min del måste jag bekänna; att min rörelse snart lugnades. Kännande sedan flera år furst Menschikoff, fann jag, långt ifrån att förvåna mig öfver hans uppträdande, detsamma helt naturligt och logiskt; jag såg deruti endast en ingifvelse af det system, som för närvarande herrskar i rådslagen i S:t Petersburg, och det skulle hafva varit mig lätt att på förhand bestämma den utgång, hvartill den kejserliga envojens beskickning borde leda. Hvad är i sjelfva verket furst Menschikoff? Man börjar nu säga det — han är represen tanten af det gamla ryska partiet. Der är nyckeln till hela hemligheten! — Representant af det gamla ryska partiet, d. v. s. af det parti, i hvars ögon Peter den stores rcformer alltid blifvit ansedde såsom ett gudlöst försök; af det parti, som förbannar det närvarande, och som, för att störta sig in i framtiden, gerna skulle vilja begagna endast det förflutnas vingar; af det fanatiska och våldsamma parti, som, otåligt öfver sina stepper, er det känner sig inklämdt, sträfvar efter utvidgningar utan gränsor; af detta parti, som, afsvuren fiende till de europeiska ideerna och civilisationen, darrar af förnöjelse vid hoppet att en gång underkufva occidenten och ombilda den efter sitt mönster; af detta parti slutligen, som icke känmer någon annan rätt än styrkans, ingen annan bevekelsegrund än egennyttan, och som under det bländverk, hvarmed det stundom pryder sig, endast döljer barbariska passioner och hordens instinkter. Se der det parti furst Menschikoff representerar. Det felas icke vilseledda, som önska Turkarnes undergång och ropa hurra åt Ryssland. Men veta dessa väl, hvad som skulle hända, i fall deras önskningar för czarens triumf någonsin skulle realiseras? Hittills har yttringarne af hans politik endast ofullkomligt antydt detta. Han har ännu endast låtit en af de båda principer spela, hvilkas omvexlande verkan han följer. Det är den germaniska principen — det är Nesselrodes baner, som sväfvar öfver verlden. — Låt det gamla ryska anlaget, låt Menschikoffs parti bryta sin väg, och man skall se hvilken förändring. När en sådan man framskjutes på skådeplatsen, är det icke fråga om en diplomatisk affär eller kabinettsinflytande — frågan är då om herrskande genom våld, om en eröfring. Och i sanning, de händelser, som timat sedan några månader bevisa det redan! De, som framtiden innesluter, skola bevisa det än mer ). Af detta skäl synes mig furst Menschikoffs personlighet i denna fråga särdeles intressant att studera. 1 den nya fas, hvaruti det ryska kabinettet inträdt, är furst Menschikoff icke blott en menniska, cn ambassadör, han är en princip. Man skulle bli särdeles vilseledd, i fall man dömde till furst Menschikoffs utseende af de porträtter, som finnas af honom. Furst Menschikoff har aldrig gifvit sig ro attsitta Vänta, svarar han de ifriga målarne, vänta till dess jag döttv. Och, i sanning, blott döden kan fixera denna oroliga, puttrande natur, hvilken är lika otålig öfver alla hinder, allt tvång, som bestämd uti genomdrifvandet af sin vilja. Furst Menschikoff är omkring 70 år gammal, af medelmåttig växt, har kort, hvitt hår, litet hufvud, kantig, öppen panna, skarpa och stela anletsdrag samt utomordentligt lifiiga ögon. Hans gäng är stolt, stundom något besvärad, hvilket man tillskrifver den blessyr han erhöll år 1828 vid belägringen af Warna. Historien om denna blessyr är något mystisk. Det var mot aftonen, furst Menschikoff, då för tiden general, hade gifvit de sista orderna åt sina trupper och ställde vägen helt lugnt till sitt qvarter. Han stannade ett ögonblick, med benen något utbredda, för att ta en pris snus, säger man. Hastigt hörde man ett skott. Fursten föll, han var farligt sårad. En kanonkula hade passerat emellan benen och skurit en blödande fåra i den köttiga delen af begge låren. Det dröjde länge innan han blef återställd. Då man frågade en af hans adjutan2) Erkännas måste, att författarens bestämda för: utsägelser besannas fullkomligt. Författaren skref efvanstående i Juni månad.