Aftonbladet – 26 januari 1854, sida 2

illa de s. k. bevillningsafgifterna, såsom tullmedlen, husbehofsbrännerimedlen m. m., som ständerna beviljat, ,skola utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen af Riksens Ständer fastställd blifverr. Skulle nu konungen häremot ega att ensidigt nedsätta hvilka bevillningsafgifter han behagade, så kunde han ju så godt som helt och hållet förstöra ständernas beskattningsoch bevillningsrätt; ty der ständerna pålade skatt, kunde han borttaga den samt derigenom tvinga dem att hemta skatter från andra håll än der de sjelfva funnit skäligt påläigga dem. Men hvad blir då i sjelfva verket qvar af ständernas beskattningsrätt? Den inskränkes blott till att anskaffa de begärda summorna, men utan rättighet att afgöra hvar de skola tagas. En dylik tolkning synes oss ej allenast vara fullkomligt origtig, utan äfven högst vådlig, och den skulle säkert icke någonsin kunnat komma 1 fråga om vi icke haft en så svag och af regeringsmakten till stor del beroende representation, som den nuvarande. Härom torde vi emellertid få tillfälle att yttra oss fullständigare en annan gång och sluta nu med den önskan, att ständerna måtte bifalla konstitutionsutskottets förenämnda betänkande, likväl med en protest mot den uttalade tolkningen om konungamaktens oinskränkta befogenhet att rubba tullbeskattningen, blott inga andra tariffsatser förhöjas än för spanmålen.