Aftonbladet – 24 januari 1854, sida 1

rommen some ton DAS AA STOCKHOLM, aen 24 Januari. Det halfofficiella bladet hari lördags täckts gifva rikets höglofl. ständer tillkänna sin belåtenhet och sitt välbehag öfver den beviljade halfva millionen till rustningar, och utgjutit sig i följande ordalag: Den enhällighet, hvarmed alla ständen utan omröstning bifallit den af regeringen begärda halfva million, att genast ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, för att användas till nödiga rustningar — är en heder för svenska folkets ombud, och kan icke. annat än göra ett godt och fördelaktigt intryck i Europa, då den visar att svenska folkets lagliga ombud icke äro sjunkna till samma låga politiska omdöme om hvad dess ära och anseende kräfva, som dess sjelfbemyndigade sakförare. Det är visserligen sannt, att motsatsen skulle hafva varit en nära outplånlig blygd, helst då man besinnar summans ringa belopp, hvarmed en hvar, med något begrepp om krigskostnader, vet att icke mycket kan tillvägabringas; — men då man erinrar sig de bearbetningar, som skett i denna motsatta syftning, och tillika den svaghet som för dylika intryck här och hvar finnes, i bredd med bristen på politisk bildning hos så många med afgörande röst i frågan, så kan man icke annat än glädja sig åt den lyckliga utgången. Men äfven i ett annat afseende är denna utgång betecknande. Den visar nemligen, att oppositionen inom stånden i denna fråga fullkomligt frigjort sig lrån den ofosterländska pressens inverkan. Det är med så mycket mera tillfredsställelse man gör denna anmärkning, som vi gerna bekänna, att med anledning af vissa tal i borgareoch bondestånden samt vissa reservationer, vi befarat, visserligen icke ett afslag i något ständ, men likväl att segern för fosterlandets sak icke skulle vionas utan motstånd. Vi äro derföre pligtige att prisa och göra rättvisa åt de oppositionsmedlemmars sjelfständighetskänsla, hvilka motstått yttre inverkan ech här ådagalagt den goda. takten, ått icke göra denna fråga till stridsfält för sina ofpositions-utgjutelser. Det är visserligen sannt att hr Björek, som mändagen förklarade sig icke hafva stadgat sitt omdöme i frågan, onsdagen yrkade dess äterremiss, men han var också bland alla ledamöter af riksstånden ensam om denna mening. Vi göra oss visserligen icke af denna utgång nägra skenfagra förhoppningar om samma beredvillighet då de öfriga anslagsfrågorna förekomma; tvärtom synes oss på åtskilliga talares yttranden som om de ämnade då taga ersättning försin nu ådagalagda återhållsamhet, — så framt icke Europas ställning redan då utvecklat sig derhän, att oppesitionens fosterlandskänsla ännu en gång fär makt öfver parti-åsigterna. Men i alla afseenden anse vi det vara betydelsefullt, att oppositionen frigjort sig från den press — med hvilken man haft så många anledningar atttro den stå i nära förbindelse -— men som nu haft så mycken möda ospard att utsprida de osannaste rykten om Sveriges underdånighet under Ryssland och står flat under tyngden af motbevisen från Europas tidningar. Med detta nederlag förbinder sig det nya denna press erhållit genom ständernas sista beslut. Det är visserligen sannt att den tidning, som är organen för de ofosterländska åsigterna i denna fråga, vid underrättelsen om statsutskottets likaledes utan omröstning (endast med hrr Bergers och Gråås värda reservationer), fattade beslut att tillstyrka anslaget, förklarade att man icke borde göra denna fråga till kabinettsfråga, då man ju hade sig öppet att framdeles anhängiggöra sina minister-brytnings-frågor — men en hvar erinrar sig huru flitigt förut anslagen till försvarsverket i allmänhet blifvit afstyrkta. Denna tacksägelseadress är så mycket mer naturlig och i sin ordning, som det är klart att underlåtenheten deraf hade till och med innefattat en otacksamhet, och det af följande skäl. Oaktadt nemligen regeringen genom sin skyndsamhet att sjelfmant och aktift uppträda för att intaga en positiv ställning och tillkännagifva sin rätt i den stora yttre politiska frågan för dagen, och detta på ett sätt, hvilket af regeringen sjelf tolkades såsom innefattande nödvändigheten af rustningar,, gjorde det, — om med afsigt eller icke kan för resultatet komma på ett ut, — men allt nog, ändock gjorde det oundvikligt för ständerna att ej desavuera ministeren vid ett sådant tillfälle, då det måste synas gälla, och kanske äfven verkligen kunde gälla icke blott den närvarande rådgifvarepersonalen, utan tilläfventyrs fosterlandets säkerhet, inför hvilken alla åsigter om det inre förvaltningssystemet, och afseendet på bättre eller sämre hushållning för ögonblicket tystna — oaktadt allt detta borde man likväl vara beredd på, att regeringen skulle räkna sig ständernas bifall till anslaget till godo såsom ett förtroendevotam, utan afseende på de reservationer som i motsatt syftning framkommit inom ett par af riksstånden. Man bör till och med icke räkna så noga med det rådande reaktionära partiets sakförare, om de i glädjen öfver hvad som erhållits, försöka att af den vunna framgången i anslagsväg göra ett så räntebärande kapital som möjligt åt sina patroner, och tyda den pekuniära segern såsom tillika en politisk eller moralisk seger, samt framställa hvarj och en, som ens kunde förmodas hafva haft några invändningar att göra, såsom ofosterländsk. Penna taktik är gammal och har nyttjats vid alla riksdagar. Det är väl bekant, att det aristokratiskt-byråkratiskt konservativa partiet, som haft och har den egentliga inflytelsen på ärenderna, på det hela ingalunda har någon kärlek till ständer, som kunde utöfva någon starkare påtryckning på regeringen till framdrifvande af reformer; ett positift bevis härpå kunde för öfrigt framtes i Svenska Tidningens artiklar om det parlamentariska systemet,, hvaraf der langen Rede kurzer Sinn är, att parlamentariska församlingar böra vara så betydelselösa som möjligt i afseende på beslutanderätten. Det är också klart nog, att cheferne för ett impopulärt regeringssystem icke kunna älska ständerna, hvilka hafva att kontrollera deras förvaltning och att utlåta sig öfver deras nit, skicklighet och drift. Det är således hufvudsakligen för penningars beviljande, som de måste hålla god min i elakt spel med denna tråkiga institution. Men om fordringarna på penninganslag från särskilda håll icke genast uppfyllas, utan afprutningar ske, då sparas det minsann icke på förebråelser. De stackars ständerna (hvilka vi för öfrigt icke åtaga oss att oinskränkt försvara) behandlas då nästan såsom mannen i Grekland behandlade afgudabilden, när han ej fick sin bön om mynts erhållande af honom upptylld, och det skulle i detta hänseende utgöra -ett intressant florilegium nog, om man ville, till jemförelse med den här ofvan citerade födande artighetsbetygelsen, hopsamla alla de utlåtelser om oppositionens ofosterländskhet och octändarnac lkarahat oermåvinna mad Jara Asslilea