Aftonbladet – 21 januari 1854, sida 1

inför öfverstens flammande blickar sänkte han sina ögon, I hvilka lästes allt hvad hat, hämnd, rasexri, förfäran, eger fasaväckande. Då Stobee såg hans orörlighet höll han sitt löfte... Han såg sig omkring, blef varse Gyllenstens eget ridspö, fattade det, i det han tog värjan i venstra handen, och lät en skur af käpprapp hagla öfver uslingens hufvud och rygg... Utom sig af raseri egde dock Gyllensten ej nog mod att sätta sig emot en så skymflig behandling. Med vanmäktig harm utbröt han blott i hädelser och förbannelser, då han såg Stobee, åtföljd af fru Langenhjelm, bortföra det sköna, i hans tauike så säkra bytet. — Se så för tusan djeflar, jag har då kommit för sent! — utbrast Gyllenroth, då han från början af allen, som ledde till lusthuset, såg Stobege, åtföljd af fru Langenhjelm, dit smyga. Af lätt begripliga skäl ville han ej visa sig för Stob6e utan drog sig tillbaka, glad att ej bafva blifvit sedd. g oo ilvur fan kunde han komma så fort hitt? — mumhan. — Ah, jag förstår... det måtte fånnas någon äg och den satans Langenhjelmskan har fört honom dit. ie förb. qvinnorna... Hvad föregår nu derinne? — fortfor han nästan rysande. — Jag hörde af betjenten att Gyllensten är der hos öfverstinnan... Kanske mördar den djefvulska Stobee dem begge eller ränner åtminstone värjan genom Gyllensten... Men tyst... hvad är det?... Å Han drog sig tillbaka och dolde sig bland träden, medan Stobee och fru Langenhjelm, ledande den nästan sanslösa Christina, passerade förbi. Då de voro väl ur sigte lemnade Gyllenroth sitt gömställe och närmade sig lusthuset. — Jag måste veta hur det hänger tillsammans — tänkte han. — Kommer Stobåee tillbaka, hittar jag väl på någon ursägt. Gyllensten, som hörde någon komma, skyndade att skjuta regel för dörren... Han blygdes att visa sigidet tillstånd, hvari han befann sig. Först efter förnyade bultningar och sedan Gyllenroth sagt sitt namn, öppnades dörren. — För tusan! Hur du ser ut. Hvad haar händt?... Du ser ju ut som en landkarta i ansigtet. IHela venstra ögat är förstördt... Ännu en gång, hvad mar händt? — lska och smärta hindrade under en låmg stund den