Aftonbladet – 18 januari 1854, sida 2

förtidig graf, andra åter i flaskan sökte dränka fångenskapens lidande... jag intogs af en dju melankoli. Till min mans närmaste bekanta hörde Dumbky och Gyllensten. Men jag skyggade tillbaka för Dumbkys samtal, hvilka, då de ej handlade om fästningar och bataljer, voro ytterst lätisinniga, då deremot Gyllenstens språk alltid var bildadt och anständigt... Han hade känt mina föräldrar, han talade ofta om dem och om Sverge... Kan du väl då förtänka mig, om hans samtal intresserade mig? ... De voro de enda förströelser jag egde. Småningom angreps jag af det grufligaste af alla lidanden — hemsjukan. Hvar jag gick, hvar jag stod, såg jag endast Sverige. Alla mina tankar sväfvade omkring detta älskade land. Vi bodde nära hafvet, anblicken deraf, stormen och vågornas dån väckte min fasa. Ack — endast sömnen kunde skänka mig lindring i mina qval... Då återfördes jag af drömmen till mitt hemland. Vi voro i Stockholm, hos mina föräldrar, ... med vår son gingo vi omkring på Mälarens stränder, hvilken glittrade som silfver, och hvars spegelklara yta endast krusades af lätta vågor, uppväckta af den ljufliga sommarqvällens vindar!... O, min Gud! hur lycklig var jag ej då i mina drömmar... Men drömmen försvann, ... den nakna, kalla verkligheten återstod. stället att en sakta vind smekte våra kinder och Mälarens klara böljor lekte vid vår fot, hven nordanstormer i hela sitt raseri omkring vår boning och Hvita hafve vältrade sina tornhöga vågor mot den ovänliga stranden! ... Jag ryste... en neryvfrossa skakade mina lemmar och mången gång trodde jag mig nära döden. Så stodo sakerna då underrättelse ankom, att Gyllen sten blifvit utvexslad. Planen till min flykt uppgjorde: nu. Honom borde jag åtfölja, och han var ädelmodig nog att förbise alla faror, som kunde hota honom on han bortförde en fånge. Omsider inföll det olycksalig: ögonblicket, då jag skulle lemna min man. Hvilka före bråelser gjorde jag mig ej nu för min otölighet!.. Smärtan, angern intog mig... jag föll till min man fötter och svor att ej öfvergifva honom. En skymt af glädje blixtrade till i hans ögon vi dessa mina ord. Men hans kamrater började tala on