Aftonbladet – 17 januari 1854, sida 2

e— Har hon handterat dig på samma sätt? — frågads öfversten, vändande sig till Cecilia. Den unga flickan svarade ej. Hennes kropp skaka. des blott af en konvulsivisk darrning. — Flicka, du måste berätta mig din historia ... — Inte här ... För Guds skull, inte här! — Nå, bror, nu måtte du väl vara nöjd! — ropade Gyllenroth, som i detsamma inkom, åtföljd af madamer och Greta; — du har fått sem du vill! Du får tage Nella med dig. — Heter flickan Petronella? — Ja, nådig herr öfverste — sade värdinnan (hon hade af Gyllenroth fått veta Stobees titel och namn) — ja, gör hon så. Men öfversten trodde henne ej mer än jemnt. Har tyckte sig se något elakt, nedrigt och gement i hennes ansigte. Han såg på Cecilia. Denna skakade sakta på hufvudet, under det hon, för att dölja denna rörelse, Iutade sig ned öfver barnet. Dessa omständigheter ökade öfverstens misstankar. Men som madamen nu igen började sin svada, fick har ej ett ord för sig. — Nådig herr öfverste, flickan har kostat mig mina modiga fyrkar, det är abslut säkert det... och för intet kan jag ej lemna henne ifrån mig ... Visst ser unger sjuk och eländig ut ... men, herre jestandes, icke kan jag rå för tocket ... Jag har sprungit på apteket sjelf den ena gången efter den andra, men gunås, det har inte velat bita på henne ... Fast nog var Cecilia lika klen förr, men nu är hon frisk som ett vinterny ... — Madam — afbröt Stobee — äfven Cecilia måste lemna detta hus. Jag har lofvat henne att ta henne i min tjenst ... Denna förklaring bragte gumman åter i raseri; under det Gyllenroth bet på naglarne, så att blodet strömmade höll madamen ett längt tal för öfversten, späckadt med eder, hotelser och jemmerrop. — Herrn vill ta brödet ur munnen på mig — sade hon. — Cecilias uppfostran har kostat mig dyrt och nu, då kräket börjar kunva göra någon nytta, skall jag mista Bongo.