Aftonbladet – 17 januari 1854, sida 2

slag, icke endast utgående från principer som stå i rak strid mot de aldrahufvudsakligaste oestämmelserna i vår hittills varande konstitutionella rätt, utan derjemte innebärande den vådligaste förveckling af sjelfva tullreformen, skall blifva förkastadt, utan att kunna göras hvilande till nästa riksdag: Det skulle således icke ens kunna tjena våra konservatiftreformerande statsmän, som genom detta förslag synas just velat sätta kronan på sina reformsträfvanden, till något nödhjelpsmedel för att uppehålla utförandet af en mera liberal eller åtminstone mindre prohibitiv tull-lagstiftning än den nuvarande, hvilket de försökt oaktadt konung Oscar redan för flera år tillbaka satt sitt namn under ett liberalt tullförslag. Vi hoppas att denna föga skickliga manöver af den närvarande konseljen skall helt och hållet komma på skam. Detta beror nu deraf, att åtminstone tre stånd godkänna konstitutionsutskottets afstyrkande. Stanna två stånd emot två, blir förslaget i alla fall hvilande: Men det är väl icke troligt att Palmstjernska ministåren skulle kunna till den grad imponera på två stånd, att de underlåta att afslå ett förslag, som, enlig hvad vi förut visat, kan anses innefatta nära nog en anklagelae emot ständerna att icke med tillbörligt afseende å landets bästa utöfva den dem nu tillkommande rätt att vid hvarje riksmöte bestämma alla bevillningsmedlen och således äfven tullafgifterna. Under ett dylikt domslut kan väl icke något stånd, det må för öfrigt vara huru servilt som helst, teckna sitt nam. Men hvad skall man säga om en minister som blottställer konungamakten för sådana motsägelser och afslag ? Icke kan man skälig nysa, såsom statsutskottets majoritet utlåter sig, full tillförsigt till dess visa bedömande af rikets angelägenheter.