Aftonbladet – 17 januari 1854, sida 1

var den qvinliga demon, som misshandlat det stackars barnet, hvilket Cecilia kallat sin syster. Greta hade, då hon såg sig ur stånd att hindra öfversten, genast sprungit ut till madamen, hvilken hon i få ord underrättade om förloppet. Madam Hofverberg tog en myndig min på sig, befallde Greta att intaga hennes plats vid disken och skred derefter majestätiskt genom rummen. Då hon nalkades stamnade hon förskräckt. Hon hade väntat sig få höra Elsheth utösa smädelser och svordomar, efter vanligheten, — men intet af detta kunde hon förnimma. Allt var tyst. — Hon måtte väl aldrig ha slagit ihjel ungen heller — tänkte madam Hofverberg. — Det vore ett satans spektakel. Hon öppnade dörren och inträdde. Der atod Elsbeth tyst och försagd. Cecilia, med ångsten målad i sitt ansigte, visste ej om hon skulle glädja sig öfver öfverstens mellankomst eller frukta dess följder. Hen höll med möda i sina armar det arma barnet, som af förskräckelse ej vågade gifva ett ljud ifrån sig. Lotten, Gretas kamrat, som äfven infunnit sig, förundrade sig öfver Mutter Elsbeths tystnad, under det Gyllenroth i sitt sinne harmades öfver det störande uppträdet. a Madam Hofverberg, glad att se barnet lefvande, frågade: . — Hvad är på färde? Hvad har händt? — Ingenting annat än att jag ryckt ett värnlöst barn ur denna rasande qvinnas händer — sade Stobee. — Men min kära madam — tillade han i det han trädde henne närmare — hvilka äro dessa båda barn? hvilka äro deras föräldrar? ... Med hvad rätt qvarhåller ni dem här, offer för edra och den der eländiga varelsens misshandlingar? Madamen bleknade val något vid dessa oförmodade frågor, men sansade sig snart och svarade: — Som jag på intet sätt behöfver stå herrn till ansvar för mina gerningar, vill Jag med all artighet förklara, att det är högst chikanöst af herrn att komma och göra en hederlig näringsidkerska dylika frågor. Här finns, Gud ske lef, tiggarungar tillräckligt, utan att man behöfver