Aftonbladet – 17 januari 1854, sida 1

afbröt allt vidare samtal. Cecilia, blek som ett lik, utrepade: — Herre Gud. Nu slår Elsbeth min stackars lilla syster igen! Cecilia störtade ut. Stobge, hvars intresse allt mer stegrades, skuffade undan uppasserskan Greta, som sökte hindra honom och följde den unga flickan till ett litet kyffe, som befann sig innerst på denna sida af madam Hofverbergs våning. Vid sitt inträde i denna kammare, om man ens kunde gifva honom, detta namn, såg öfversten ett stackars barn i den obevekliga furiens händer. Cecilia hade försökt att kasta sig emellan, för att återhålla den rasande qvinnans arm. — Hvad har du här att göra, ditt enfaldiga våp — skrek käringen. — Ut med dig! Hon skuffade våldsamt undan Ceeilia och höjde på nytt knytnäfven öfver det blödande barnet, då hon kände sin arm kraftigt tillbakahållas. Öfversten hade trädt emellan, ryckte barnet ur plågerskans händer och lemnade det åt Cecilia. Uppretad ända till ursinnighet sprang hon upp, satte händerna i sidorna och ämnade, just icke i de mildaste termer, tilltala den obehörige störaren, då en blick på öfverstens stränga och allvarsamma ansigte plötsligt förstummade henne. Hon fällde händerna, ruset försvann nästan ögonblickligt... ångest och fruktan målade sig i hennes drag... Stobee, som ej visste sig hafva sett henne förut, trodde sålunda att han injagat henne en helsosam fruktan... Sjelf fasade han dock nästan vid en blick på denna afskräckande varelse. Hon var en qvinna af fyrtio år ungefär. Dennes ansigte, vanstäldt af koppor, som hon först vid äldre år fått, gjorde henne alldeles oigenkänlig. Men ingen olycka, som ej har något godt med sig. Hennes röda näsa och pussiga kinder skrefvos nu på koppornas räkning, i stället för på bränvinets. Hon hade ej systerns, madam Hofverbergs makt öfver sig sjelf... utan då moster Elsbeth började att supa — sade flickorna — höll hon på ända tills hon såg dagern genom buteljen . . . Sådan