Aftonbladet – 16 januari 1854, sida 3

lagda med half tull, ändock der kunna ganska vä täfla med de utländska, så är det ju också på sam ma gäng alldeles klart ädagalagdt, att de inom rike icke allenast kunna uthärda konkurrensen utan äfven lemna en så mycket större vinst som den halfra tullen vid införseln till Norge utgör. Talaren uppfordrade sin vän Peter Claesson att söka förklara huru hans päståenden kunna ställas tillsammans med dessa klara fakta, som han icke med den bästa vilja lärer kunna bestrida. Enligt amtmännens i Norge till K. M. afgifna femårsberättelser, omfattande tidrymden från och med 1846 till och med 1850, har väfveriindustrien derstädes under dessa fem ären i betydlig grad stigit, hvilket också visar att förbuden icke äro nödvändiga vilkor för industriens uppblomstring. På samma sätt förhäller det sig med siden och andra varor som nu äro till införsel förbjudna. Sidenväfnader afsättas härifrån till Finland der de draga lika hög tull som sådana varor från andra länder, och då de svenska sålunda der kunna konkurrera med andra utländska, så är det ju klart att de så mycket heldre skola kunna det inom Sverige då de icke drabbas af någon afgift. Dessutom haren sidenfabrikant, hr Hjerta, på riddarhuset väckt motion om upphäfvande af förbuden på sidenväfnader, hvilket också torde bevisa att förbudsbestämmelserna icke gagna fabrikerna. Hvad angår artikeln salt, så kunde talaren icke anse det billigt att denna nödvändighetsvara, som icke blott den förmögnare utan äfven den aldra fattigaste omöjligen kan undvara, skall vara belastad med nägon afgift till staten och föreslog derföre att salt mätte få tullfritt införas. Olof Persson från Blekinge talade för bibehållandet af de hittills gällande tullarne i allmänhet, men isynnerhet på smör, ost, kött ech öfriga ladugärdsprodukter. Han ville icke erkänna vigten af skriket på billiga lifsmedel för den fattiga klassen. Hvem är den fattige, om icke landtmannen, som nedtynges af skatter? Och om han nu genom nedsättning af tullen på ladugårdsprodukter, icke skall få någorlunda betalt för sina varor, hvarifrån skall han då taga medel till sina underhafvandes aflöning och till skatten ? Medin: Tiden är icke passande för att nedsätta tullen på jordbrukets alster. Då man nu vill beröfva landtmannen fördelen af husbehofsbränningen, vill man ock genom nedsättning af införseltullen på victualievaror beröfra honom fördelen af sin ladugård. Deita sednare är visserligen icke rent ut sagdt, men vi se hvartåt det lutar. Jag emotsätter mig tullnedsättning för ost, smör, saltadt kött och öfrige ladugårdsalster. I fråga om fabriksprodukter deremot vill jag hålla mig neutral. Talaren ville icke nu ingå i detalj, men anförde att ökning af tull hade på olika varors införsel verkat olika, så att en nästan upphört att införas under det en annans import tilltagit sedan tullen blifvit högre, hvilket borde bevisa att statens inkomster af tullen icke minskas genom densammas höjning, utan har andra skäl. Petter Classon: Jag är nu icke beredd att genmäla det anförande Nils Larsson emot mig riktat; men jag anser det icke rätt att klandra den kongeliga propositionen för det den icke gått nog långt; jag vill icke heller klaga öfver att den gått för långt; jag vill endast uttrycka, att dä konungen står höjd öfver alla enskildta intressen och kan hafva en öfverblick af det hela, så böra vi med förtroende anse den kongeliga propositionen vara den bästa som kunde afgifvas. Man har önskat att den skulle ha blifvit liberalare, och man har derför åberopat folkets önskan. För min del vill jag icke lägga någon vigt på prstitioner, som förestafvas af enskilda intressen. Jag känner ej Norges handelsförhållanden säsom Nils Larsson, men här i landet kunde icke före 1816 tillverkas kalikä, emedan det var fritt till införsel; sedan kom ett förbud, och nu har den industrien så tilltagit att det kan säljas för ett vrakpris af 8 å 10 sk. alnen, och det priset bör ej kunna klandras ens af Nils Larsson från Jemtland. Om tullarne skulle ännu mera nedsättas och frihandelns grunder införas, så skulle vi ej hafva några förtjenster, men väl nägra millioner i bevillning. Sandstedt från Jönköpings län uppläste ett skriftligt anförande, hvari han uttryckte sin tacksamhet för Kongl. Maj:ts varsamhet i tullfrågan, förordade ett strängare prohibitivsystem och menade, att, om något vore att klandra i den kongl. propositionen, så vore det för långt nedsatta tullar på landtmannaprodukter. Petter Jönsson i Träslända: Jag önskade att jag kunde framställa mina tankar så, att jag ej gaf talare af andra åsigter anledning att uppträda för att vederlägga mig. Jag tycker att en talares angrepp på en annan här förut i dag varit ganska olämpligt, då den sednare ännu icke i saken yttrat ett ord när detta angrepp gjordes. Man har klandrat rådkammara för det den icke rättat sig efter folkets önskningar. För min del vet jag icke hvad jag derom skall säga; konungens rådkammare är mycket klokare än jag, och derför kan jag icke tillåta mig något klander öfver den. Och hvar skall man taga de 4 åa 5 millionerna, som jag hört uppgifvas vinnas genom tulla, om konkurrensa blef fri? Här är mera taladt för den kongl. propositionen än emot den. Om tullinkomstera upphöra, hvarifrån skall man då taga de behöfliga medlen till stata, em ej ifrån allmoga och jordbruket? Jag instämmer med Sandstedt och Ola Persson. Nils Svensson från Skåne: Då nu Kongl. Maj:ts proposition angående tull-lagstiftningen kommit att inom detta stånd till behandling upptagas, kan jag ej undgå dervid göra följande anmärkningar: Artikeln salt: visst förbrukas denna vara såväl af den rike som den fattige, men ändå mest af denne sednare, emedan han kanhända de två tredjedelarne af året ej annat har att lifnära sig med än potater och salt, och kanhända äfven någon gångs om sofrelvara artikeln s:!l; denna vara, ehuru redan saltad, mäste likväl saltet utaf konsumenten betalas, men träffar säledes denna utgift hårdast den fattigare befolkningen; jag vill derföre förorda fri införsel af denna vara. Jag hade vid mitt inträde på riksdagsmannabanan ej ämnat yttra mig för prohibitivsystemet, men då man nu kommit i erfarenhet af att medstånden ville åt husbehofsbränningen, och om den olyckligtvis skulle såsom nu varande binäring ät jordbruket frångå detsamma, då frågar jag: vore det välbetänkt att nedsätta tullen på ladugärdsprodukterne? Det tror jag icke, och jag mäste då biträda dem som redan inom detta ständ yrkat det artikeln hudar, såväl rå som saltade, kött, smör och talg böra bibehållas vid den införselstull de förut haft, åtminstone intilldess man får se om bränvinsbränningen kommer att bibehållas vid jordbruket eller icke.n Erik Ersson från Gefleborgs län ansäg icke öfverdrifvet höga tullar och minst förbud nyttiga för allmogen, utan förordade i allmänhet ett friare system; men han uppträdde emot kommerskollegii rättighet att mådgifva tull-lindring för halft förädlade produkter, hvartill han föranleddes deraf att i hans hemort ett linnespinneri efter irländskt mönster blifvit med ofantliga kostnader anlagåt, och behöfde säkerhet att icke utländskt linnegarn inkom i landet på sådana vilkor att det kunde undestrycka det nybörjade inhemska företaget. Nyqvist från Wermland instämde med Sahlström, som uttryckt hans egna äsigter; men derjemte anförde han statistiska uppgifter om förhållindet med smörimporten under olika tullsattser. Då tullen å derna vara utgjorde blott 32 sk., hade statsverket en inkomst af 52till 54,000 rdr; men då tullen 1844 höjdes till 2!, rår, sjönko tullintraderna af denna vara ned till en obetydlighet. Smöret kom nog in ändock, fastän på sädan väg att vinsten deraf stannade hos lurendrejaren. Då nu smörproduktionen betydligt ökat sig, så att den till största delen kunde örse landets behof, så är det ej farligt att nedsätta tullen derpå. Förre vice talmannen Nils Persson från Södermanland erinrade att den nu ifrågavarande tullreformen hade liksom alla andra reformer en mängd intressen emot sig. De olika trakterna hafva olika lokalintresmm AA Jans La, HP ss mm sll villa vv UM ff Of ff ff AP