Aftonbladet – 16 januari 1854, sida 2

— — — DI — Statsutskottets utlåtande angående bevil-j! andet af de särskildt begärda 559,814 rdr 32 k. bko till försvarsverket förekommer i afton) e plena hos alla fyra stånden. Möjligtvis blir det ;egärdt på bordet för andra gången, på detja tänderna må erhålla litet bättre besinningstid In nnan de afgöra denna vigtiga fråga. Hr A. A. Bergers reservation emot stats-1 itskottets utlåtande är af följande lydelse: h Emot detta utskottets betänkande får jag mig re-jv servera, helst utskottet, hvilket först den 5 Januari ätt emottaga Kongl. Maj:ts skrifvelse, har med sålan brådska behandlat detta ärende, att icke ens den ingaste utredning af behofvet af de ifrågasatta anlagen blifvit föremål för utskottets öfverläggningar, ill följd hvaraf så väl jag, som mängen annan mäste akna tillförlitlig grund för bedömandet af ändamälsnligheten af hvad sålunda blifvit tillstyrkt. r Längt ifrån att jag skulle nu vilja bestrida de föreIt lagne anslagens nödvändighet, helst denna kan vara i nycket möjlig, anser jag det emellertid vara en ganka vädlig bana utskottet beträdt, då det tillstyrkt Y inslag, utan att göra den minsta undersökning omid lessa behöfvas eller icke. Hade detta ärende säsom andra kongl. propositioner genom remiss från ständen kommit statsutskottet tillhanda, hade måhända icke för utskottet saknats materialier hvarpå det kunnat bygga sina äsigter om behofvet och nödvändigheten af desse anslags skyndsamma beviljande; och anser jag att utskottet, på grund af 27 och 37 4S riksdagsordningen, till och med varit obehörigt att i första hand upptaga detta ärenle, samt att praxis härutinnan, äfven om den från öregående riksdagar kan äberopas, stär i strid mot zrundlagens nog tydliga föreskrifter. I kritiska tider, då statens välfärd står på spel och rängande omständigheter gör det nödvändigt, är det . sin ordning att rikets ständer frikostigt räcka regeringen handen, under förutsättning likväl att denna regering åtnjuter folkets fvlla förtroende. Om än det å ena sidan, till följe af den ovanliga brädska, hvarmed denna fräga framdrifvits, blifvit en omöjlighet att kunna tillförlitligt bedöma i hvad mån nuvarande förhällanden verkligen kunna för riket medföra någon väda, torde det dock ä andra sidan få antagas för gifvet, att nuvarande regering icke åtnjuter ett så stort förtroende af den stora delen af nationen, som representeras af borgareoch bondestånden, att man med åberopande endast deraf kan, i likhet med statsutskottet, ega befogenhet till beviljandet af de begärde anslagen, så vidt man ej skulle vilja antaga, att regeringen i denna fråga hyser mera omvärdnad om folkets fördelar och intressen, än hvarpä den isä många andra frågor visat prof. Jag tror således att utskettet, innan det tillstyrkt ifrägavarande anslag, bort hafva vindicerat sig helt andra motiver, än som skett, och att denna brist på giltiga skäl tillräckligt ådagalägger att hela frågan, ätminstone hos statsutskottet, saknat nödig utredming., — Uti sitt utlåtande M 19, i anledning af Kongl. Maj:t proposition om upplåtelse på viss tid åt enskild man af tomten bakom operahuset, har statsutskottet, åberopande de skäl den nådiga propositionen innehåller samt under antagande, att den byggnad, hvarmed tomten kan kommalatt förses, blifver uppförd il en stil och på ett sätt, att densamma, derest den skulle anses böra till staten inlösas, kunde blifva för allmänna behof användbar, tillstyrkt rikets ständer att bifalla, det, på sätt Kongl. Maj:t i näder föreslagit, ifrågavarande tomt må för en tidrymd af 501 år, för bebyggande, åt enskild person upplåtas, motl vilkor, utom de i den nådiga propositionen omförmälde, antingen att den byggnad, som komme att ä tomten uppföras, efter upplåtelsetidens utgäng skulle utan ersättning tillfalla kronan, eller ock att en afgift, som för tomtens begagnande borde årligen erläggas, kunde antagas vara tillräcklig, att, fruktbargjord, bilda en fond, dermed, utan särskildt anslag ifrån statens sida, efter upplåtelsetidens slut, den å tomten då befintlige åbyggnad, enligt vid upplåtandet öfverenskomne grunder, kunde till staten inlösas; hvarförutan det förbehäll af rikets ständer borde göras, att, derest icke inom 1856 års utgå.s kontrakt blifvit med enskild person upprättadt, rikets ständers sälunda fattade beslut skulle anses hafva förfallit. a rc 90 -—— Om hränvinsfrågan har det halfofficiella I bladet i flera numror fortsatt en längre uppsats, hvilken redogör för sjelfva motiverna till den kongl. propositionen i ämnet samt således på sätt och vis kan betraktas såsom ett supplement till samma regeringsförslag. Uppsatsen, som synbarligen utgått från regeringssystemets innersta tankar, innehåller flera tänkvärda betraktelser i den vigtiga frågan, som behandlas med mycken moderation för de serskilda åsigterna, utom det att några anmärkningar naturligtvis rigtas emot Aftonbladet, hvartill det icke gjort sig förtjent. Så säges att vi så lösligt behandlat bränvinsfrågan samt att vi, genom yrkandet att bränvinsbränningsrätten skulle upphöra att vara ett privilegium för jorden, åsyftat alt göra bränvinsbränningen till en stadsmannanäring. Hvad den första af dessa anmärkningar vidkommer, hemställa vi till våra läsares eget afgörande, om icke denna fråga under de två sednare åren fått en ganska omfattande behandling i Aftonbladet. Hvad den kongl. propositionen särskilt angår, hafva vi väl ännu icke haft någon mera genomförd granskning af densamma; men tiden dertill är ännu icke försuten, och vi hafva ansett oss böra dermed anstå till den tid som närmar sig frågans allvarsammare behandling hos riksständen. Vi skola då visserligen icke underlåta att återkomma till saken. Hvad åter beträffar den andra anmärkningen, så är den om möjligt ännu mera obefogad. Vi och den starka opinion inom landet, hvilken instämmer med oss i ofvannämnde yrkande, hafva för ingen del dermed afsett att göra bränvinsbränningen till en stadsmannanäring och således beröfva landtbruket fördelen deraf. Då vi ansett att denna näring likasom andra borde stå öppen för alla, som underkastade sig de derför stadgade allmänna lagar, utan afseende på om näringsidkarne hade stora eller små hemman, vore landtmän eller stadsboer, drefvo eller icke drefvo jordbruk, hafva vi härtill hufvudsakligen föranledts af den öfvertygelsen, att så länge näringen skall vara fästad såsom ctt! privilegium vid jorden, hvarvid rättvisan dål fordrar att bränvinsbränningen står öppen förl alla jordbrukare i mån af deras jordegendom, är det alldeles omöjligt att, utan grofva förnärmelser emot en sådan rättvisa, genomdrifva : antagandet af en någorlunda rationel lag il ämnet, äfvensom det, då en högre beskattning å bränvinsbränningen ifrågakommer, är i alla hänseenden omöjligt att på ett billigt sätt utminutera rättigheten dertill mellan små och stora jordegare. Att skänka rättigheten såsom ett privilegium endast åt de sednare, erhåller åter karakteren af en scskriandae aArstto