ger gjort ombyte med sina rådgifvare, och det har vid dessa tillfällen visat sig att han icke saknat personer att tillämpa sina regeringsgrundsatser. Konungen har derunder, åtminstone sista gången, i ganska märkbar mån ombytt system. Såvida man icke vill antaga att den under denna tid inom konseljen vunna erfarenhet nu, mera än tillförene, afskräcker från inträde dit, bör någon brist på kandidater icke heller nu förefinnas. Vi anse oss derföre icke ens af denna anledning behöfva gå det halfofficiella bladet tillhanda med någon namnlista. Att rikets grundlagar berättiga representationen att fordra aflägsnandet af konungens rådgifvare, vill det ministeriella bladet väl icke förneka, sålänge 107 S, oberäknadt den 106:te, finnes qvar i regeringsformen. Men att representationen äfven vid beviljandet af anshg, måste taga i betraktande det förtroende som hyses för rägifvarne, ligger i sakens natur; ty icke kunna de skattdragandes ombud ställa stora summor till förfogande åt ministrar, hvilka man anser sakna förmåga att på ett för det allmänna nyttigt sätt använda dessa, oftast genom de kännbaraste uppoffringar af det fattigaste folket sammanskaffade medel. Om vi, såsom man ofta bemödat sig att göra sannolikt, verkligen vore afvogt sinnade emot konungamakten, kunde vii sanning icke önska något för en sådan sinnesstämning fördelaktigare, än att den närvarande konseljen, med hrr Palmstjerna och flera, måtte ännu en lång tid få orubbad qvarblifva vid affärerna. Genom sitt på samma gång i flera delar föga upplysta och mycket oskickliga trots emot folkets mest ljudeligt uttalade önskningar, och genom förbiseende af nära nog alla den nyare tidens behof, skulle nemligen denna minister otvifrelaktigt bringa konungamakten de svåraste hjertesår. Det allmänna missnöjet och misstroendet skulle utvecklas, och konungamakten kunde slutligen blifva afsjelfva omständigheterna tvungen att på en gång ändra både ministrar och system; ty händelsernas makt är dock i alla fall starkare än till och med konungamakten. Långt ifrån att hysa en sådan afvoghet, önska vi tvärtom i tronens eget intresse och för dess egen styrka, att dess rådgifvare må föra den 1 spetsen för nationer ledande hennes framsteg på civilisationens bana, och icke låta den såsom en tung och kanske slutligen odräglig börda dragas i släptåg af folket. Det är af andra förhållanden, som vi fästat allmänna uppmärksamheten på nödvändigheten af en förändring irådgifvarepersonalen, men icke af några partiafsigter och ännu mindre för att utöfva något tvång mot konungamakten.