Aftonbladet – 16 januari 1854, sida 1

STOOAHOLM, den 16 Januari. Riddarhuset förr och nu. IV). Vi afbröto sednast vid berättelsen om bondeståndets beslut den 5 April 1848, angående entledigande af de bland konung Oscars ministrar, under hvilkas förvaltningstid, hvad man än mot dem må kunna hatva att erinra i afseende på bristande energie och öfverlägsen statsmannaförmåga, likväl de enda reformer efter 1844 tillkommit, hvaraf landet haft nytta, och som egt en liberal syftning, om de än icke kunde anses tillräckligt genomgripande, aldraminst efter 1848 års stegrade fordringar. Men då dessa nu äfven här började göra sig högljudt gällande, och i sammanhang dermed ryktet spridde sig om en total ministårförändring, föranledd, som det föregafs, deraf att den gamla ministeren icke ville gå in på konungens åsigt att för ständerna framlägga ett förslag till represeutationsförändring, borde man ej annat föreställa sig, än att konungen skulle i rådet inkalla personer af en ännu mer bestämd liberal färg; och man tog sådant desto heldre för afgjordt, som det, med en tillförlitlighet som sedermera blifvit bekräftad, allmänt omtaltes att konungen, genom dåvarande förste ministern grefve Posse, låtit tillkännagifva för konseljens ledamöter att, då H. M:t förnummit att de-.— med ett enda undantag — saknade nationens förtroende, H. M:t önskade att de måtte redan påföljande dag inlemna sina afskedsansökningar 44) — ett tillkännagifvande, hvilket skedde fem dagar efter det konungen, på tillstyrkan af samma rådgifvare, äskat sammankallandet af ett hemligt utskott, och dagen efter en konselj, deri H. M:t sjelf presiderat, utan att någon fråga ens samtalsvis uppstått om ett dylikt steg från ministerens sida eller ministrarne kunde hysa en aning om H. M:ts missbelåtenhet med deras råd. Ja, den ende af ministrarne som bibehölls, nuvarande statsrådet Fåhreus, lättill och med skriftligen underrätta en konseljledamot, som för dagen icke befanns i hufvudstaden, om konungens vilja, att ej säga befallning, i detta hänseende. Under sådana förhållanden var det med den största förvåning, det liberala partiet förnam, att uppdraget till bildande af den nya ministeren lemnades åt dåvarande landtmarskalken grefve G. A. Sparre, då som nu räknad i främsta ledet bland de konservativa, under det konungen sjelf lät till sig kalla friherre W,. F. Tersmeden och landshöfdingen Sandströmer, hvilka begge tillhörde åtminstone den liberala centern, samt slutligen den unge professorn P. Genberg, som ännu då var ledamot af bestyrelsen inom reformvännernas sällskap och der varit en bland dem, hvilka, i afseende på representationsreformen, gått nästan längst i den liberala riktningen. Som bekant är, drog friherre Tersmeden sig tillbaka, förmodligen emedan han önskade att till kolleger erhålla några mera framstående liberala män ur representationen; hvaremot grefve Sparre icke hade några andra kandidater att föreslå, än ett par skickliga embetsmän, icke kända för någon politisk opinion, och konungen till krigsminister önskade en af de mest devuerade konservatister under den gamla regimen. Emellertid blef på detta underliga sätt den nya ministeren, efter trenne dagars underhandlingar, måndagen den 10 April 1848 sammansatt med grefve Sparre såsom justitieminister, friherre Stjerneld såsom utrikes-, generaladjutanten von Hohenhausen krigsminister, öfverste Ehrenstam — en utmärkt kapacitet i sitt fack — sjöminister, hr Sandströmer, finansminister, hr Fåhreus civilminister, hr 2) Se Aftonbl. den 10, 15 och 27 Dec. 1853. ) En af konseljledamöterna lärer verkligen förklarat sig icke ämna söka afsked och begärde det ej heller, hfarföre ock, enligt officiella bladet, utan omförmälande efter vanligheten, att uppå derom gjord ansökning, K. M:t beviljat honom afsked från statsrådsembetet, han direkte grämer eller förflyttades till justitieråd.