Aftonbladet – 14 januari 1854, sida 3

nn örI någon medelberäkning, äfvensom en ullafgft af 6 af I skillingar per b eller nära 3 rdr banko per lispund och 30 rdr banko per tunna är detsamma, som en af I fullkomlig förbudstull för de flesta tillfällen, hvilket för I dock ej måtte vara meningen. Då de flesta mjöl sorter förut äro hänförliga under någon artikel med nej rubriken spanmål, eller ock apoteksvaror, så kan aldrig någon våda finnas att lemna en måttlig tull ör-1å hvad som återstår. Fördenskull föreslår jag å de. I denna artikel värdets nedsättande till 8 skillingar anI och tullen till 2 skillingar skålpundet. Endast 489 för 8 hafva sistlidet är deraf inkommit. I fall den åsigten vid innevarande riksdag gör sig till I gällande, att icke blott förbud mot varors införsel i allmänhet skola borttagas, utan äfren de hittills beng i fintliga blott skenbara tillåtelserna till införsel eller eli med ett träffande namn så kallade förbudsafgifterna utbytas mot måttliga afgifter, utan att derföre urg de I danryeka den: inhemska industrien ett behöfligt skydd; ;n. Joeh i fall man härvid antager såsom en godkänd och af jaf erfarenheten bepröfvad regel att en inhemsk fabrikatien kan vara belåten med en mättligare skydds-Stull i samma mån som predukterne af fabrikationen de J äro mera tunga, voluminösa, bräckliga eller öfver hufvud kostsamma uti förpaekning ech trätispert ! och sålunda ieke gerna kunna smugglas; i fall dessa åsige ter komma att göra sig gällande, så. måste dee äfven finna tillämpning på porslin, såsom. varande: :bäde en tung vara, en voluminös vara, en bräcklig vara, svär att inpaeka, dyr att tramsportera och i allmänhet nästan omöjlig, åtminstone meri dyr än de flåsta att smuggla. Det oaktadt hafva lagstiftarne åsatt derna vara följande värden oeh tullafgifter: , Införa Värde. seltull ä För äkta, hvitt, gulaktigt ell. måladt pr K tallriekar. . . . 8 2. andra pjeser. . : 16: 5. Måladt eller tryckt: tallrickar. . . . 16. 6.5 andra pjeser. . . 32. 8. Genom detta antagna förhållande mellan värde och tullafgift ser det väl ut, som om porslinsfabrikerna icke skulle hafva ett högre skydd än omkring 30 procent, nemligen då man tillägger de så kallade additionella afgifterna, som tillkomma den i taxan: utsatta afgiften. Men undersökes det verkliga förhällandet, så skall det visa sig något annorlunda. Jag vet icke om det fallit någon af föregående bevillningsutskotts ledamöter in, att låta väga en tallrick, ett fat, en soppskål eller andra pjeser af porslin och att sedan inhemta hvad sådana pjeser kunna fås för, på en gros lagren i Hamburg eller London, men det ser ätminstone ut, som om en sådan undersökning icke skett, ty i sådant fall skulle det befunnits att den åsatta tullen ieke utgör 30 utan emellan 60 och 70 proc., säväl å talrikar som å alla pjeser af lika eller större vigt än dessa, och å vissa nära 100 proc. Jag vill ej här besvära med. detaljerna af de uppgifter, som tjena till att bekräftta detta förhållande, hvilket, hvad vigten angår, kan wnderste kas i närmaste butik midt öfver torget, och beträffande värdet -verificeras genom priskuranter ; jag har blott ansett det vara skäl att fästa uppmärksamheten derpå att en tillverkning, i sig sjelf så skyddad mot konkurens både i anseende till svårigheten if nya anläggningar och genom varans beskaffenhet tilltyngd, volym m. m. icke behöfver nägot omåttligt skydd och att sedan de inhemska fabrikerne numera bmmit, : och sannolikt en längre tid förblifva i händena på personer som förstå sin sak, desse, säkerliger ieke skola hafva något emot en jemkning hvarigemm de ställas i afseende på tullafgiftens procentvärde i likhet med inhemska fabrikanter i allmänhet. Jag anser ej lämpligt eller nödigt att bestämma en viss tullafgift till siffran, utan föreslär blott att uttskottet täcktes efter närmare undersökning af förhållandet ssätta tullen ä perslin efter beräkning till ickee under 15 och ej öfver tjugo proc. af värdet i medelttal, utsatt efter vigtsförhålande eller lika med hvaad jag här längre fram i denna motion föreslagit förfinare kläden och slätt siden, som med afseende ddels på konkurrensen dels på lättheten till smuggling, synas vara i mera behof af skydd, jemförelssvis än porslin. Det angelägna härvid synes vara, att värdet icke, säsom hittills, beräknas så, att införseltullen i sjelfva verket kommer att utgöra detsamma som förbud. Saltsyra är en artikel, som numera i ymnighet fås såsom bipredukt vid sodafabrikernaVärdet itulltaxan är omkring tredubbelt mot hvad den kostar vid partihandel. Jag föreslår derföre vördsamt nedsättning af värdet till 2 sk. och af tullen till likhet med den å svafvelsyra eller 4 rst. s Då Stöflor, becksömseller s. k. sjöstöftor af simplare slag sällan äro föremål för tillverkning af städernas handtverkare och ej få förfärdigas en grros på fabriker, men en angelägen och behöflig artilkel för menige man, som ock kunde gifva anledning till byceshamdel emellan Finland och Stockholm, föreslär jag nedsättning i värdet derå till 3 rdr och af tullen till 24 sk. bko. De öfriga värdena på skomakarearbeten äro också påtagligen för höga, men våra svenske skomakares skicklighet och konkurensen dem emellan torde göra det öfverfödigt att föreslå någon iedsättning å de öfrige slagen af skomakarearbeten, då i allt fall mycket obetydligt deraf skulle inkomma. Såpa; Om tullen på pottaskå nedsättes från 16 ill 8 sk. pr lisp., såsom här ofvan är föreslaget, så anser jag tullen på såpa kunna nedsättas från 36 till 28sk. pr lisp. Under artikeln Tråd anser jag isynnerhet linnetråd upptagen till alltför erimligt kög tull, hvilket bevisas deraf att oaktadt ej obetydligt engelsk finare Yinneträd behöfves och åtgär, här derafsistlidet är eendast rörtullats 302 W oblekt och 238 K blekt. Jag föreslår derföre att efter en nödig jemkning i tulllen på linnegarn, tullen å tråd må rättas derefter, mied 10 pröeents förhöjning. Artikeln Väfnader innefattar i och för: sig sjjelf ett så vidlyftigt kapitel, att detsamma svårligen kan fullständigt afhandlas i en-motion; och så vida; enligt hvad man torde kunna antaga, Rikets Ständer vid denna riksdag stanna vid den öfvertygelsen, att de införselförbud som ännu gälla ä em del väfn der må upphöra, så erfordras utan tvifvel en närmare :pröfning och jemförelse mellan de: olika slagen deraf samt ungefärlig kännedom om deras priser, användbarhet och förbrukning, än hvad på förhand eller i en allmän öfversigt kan uppgifvas, för att derefter kunna bestämma införseltullen. Jag tror det derföre också vara rättast för den enskilde riksdagsmannen att icke, innan frågan förevarit i bevillningsutsko tet, öreslå någon viss siffra för hvarje af dessa slags artiklar. Men såsom en grundsats, som med allt skäl bör vidhållas, anser jag den meningen böra göra sig gällande, ä ena sidan att införseltullen icke bör sättas så hög att den blifver helt och hållet illusorisk, d. v. s. att den bestämdt uppmuntrar till tullförsnillning, och å den andra; att afgiften icke heller blir så ringa att de inhemska fabrikanterna på en gång sättas ur ständ att i onkurrera med det företräde i ar betsskicklighet, kapital, tekniska uppfinningars fullkomnande och arbetsfördelning, som man mäste tillerkänna de utländska fabrikerna af detta slag framför en del af våra egna. I detta sednare hänseende måste ock någon skillnad göras emellan t. ex. en kemisk fabrik, hvarest det endast erfordras att med uppmärksamhet följa en vetenskapligt riktig metod för att erhålla en lika god produkt på det ena stäl. let, som det andra, och väfnadsmanufakturen, hvars egentliga grundkapital ligger uti den grad af kunx skap eller Konstfärdighet i sjelfva arbetet, som finnes bland någon viss del af befolkningen i en eller arnan ort. Härvid torde jemväl få ihägkommas, att väfnader äro bland de artiklar hvilkas rätta tullbe. handling höra till de svårare att kontrollera, och att en betydlig qvantitet deraf dels alltid kommer att ngå utan erläggande af tullafgift, med resande och artygsbesättningar, dels också genom stundom lycsade försök att angifva en i tullen dyrare varca för som drager mindre tul!, utan att de bevakkande ulltjenstemännen alltid möjligen kunna förekeoomma 2dar4 Ö0S1