i det han räckte öfversten handen — Tack för er berättelse. Edra äfventyr ha verkligen intresserat mig. — Men hvilka underrättelser möta mig väl här, herr baron? — återtog Stobee. — Hvar är min maka? Förlägenheten stod så synbarligen tecknad på Taubes ansigte att Stobge bleknade. Öfverståthållaren var, fast på långt håll, en slägting till öfverstinnan, så att hennes man med allt skäl kunde göra denna fråga... och så kinkig den än var måste den dock besvaras. En lätt färgskiftmng flög öfver Taubes ansigte. Han sansade sig likväl genast, fattade Stobecs händer mellan sina och utbrast: — Gud vare lof att ni kommer tidigt nog att hindra en stor olycka! Då Christina anlände till Stockholm, fann hon sin mor, fru Akerhjelm, död och sin far omgift. Hennes styfmor tålde henne knappast i huset. Efter en tids förlopp kom cn officiell rapport om er död. Kock v. Gyllensten, densamme åt hvilken ni anförtrodde er maka, friade då till henne och understöddes i sitt frieri så verksamt af hennes styfmor, att Akerhjelm slutligen måste ge sitt samtycke... Stobee, ni måste förlåta den knappt tjugoäriga att hon, bestormad alla sidor och ett mål för sin styfmors hat, gaf vika och. Eyade Gyllensten sin hand, så snart enkåret var slut. stobege andades åter. — Då har hon åtminstone varit sina pligter trogen — utbrast han — och jag kan rycka henne ur den nedrige bofvens händer, hvilken vid sitt riddersmannaord, vid Gud och hans heliga evangelium, lofvade att hane vis maka skulle vara honom helig... Men bästa Stobee, då ni anså — Den skurken visste med sök det, ty i bref hade jag underrättat honom om min flykt... Säg, hvarivistas min olyckliga maka, att jag må ila till hennes möte. FHvarje ögonblicks dröjsmål är en tortyr för mitt hjerta. Nu var man kommen till den kinkigaste delen at berättelsen. Taube hostade och förblef stum. — Gud i himlen, herr baron — utbrast Stobee, ångestfullt — hvad betyder denna tystnad? — Att Christina ... att Clhistina ... ej är... i staden... Stobge kände allt sitt blod stockas omkring hjertat. Taube återtog med mera ledighet. — Ni får ej vredgas på er hustru, att hon, som såg både sig och sin son vara till besvär och hinder i huset,