Aftonbladet – 12 januari 1854, sida 2

ed skogen derigenom varit eller är att befara. Geom en mängd statistiska uppgifter visade talaren att örsta qvantiten skog ätgär till stämgsel och bränsle, mt trodde att man, genom minsikning af förbrukingen häraf, skulle åstadkomma mägon förbättring landets skogar; men ej genom höga tullar. Han rundrade sig, att man hade kommit med ett dylkt rslag, som blott skulle förtrycka den del af allmoen, hvilken sysselsatte och närde sig af handel med ogseffekter. I fråga om nedsatt tull å viktualievar, var äfven talaren af den mening, att detta, utan ågot mebn för vår ladugärdsskötsel och dess alsters örsäljning, kunde låta sig göra. Herr von IHartmansdorff yttrade sig utförligt, hufudsakligen derhän, att de för landets näringar skydande bestämmelser, som den kongl skrifvelsen inehäller, voro högst behöfliga och nyttiga samt beygade i anledning häraf sin underdåniga tacksamhet. lan kunde dock på inga vilkor metgifva nägon tulledsättning, och beklagade att nårra sådana blifvit öreslagna, emedan han befarade att landtmannens ntressen genom de föreslagna nedsittningarne å tulen på smör, ost och lin m. m. blifvit tillbakasatta, ch sökte styrka detta med åtskilliga upplysningar om mportförhällanderna under olika tider. Herr von Knorring gemälde frih. Raåbs yttranden, ngående sparr-utförsel och ansäg, att den föreslagna ullen vore ganska lämplig, emedan skogarne skulle ida alltför mycket, om de unga träden fälldes. Hr af Harmens yttrade sig om olämpligheten af den föreslagna höga tullen å sparrir och öfriga trävaror, samt påstod att en stor orittvisa derigenom skedde skogsegare och att åtgärdem dessutom icke skulle leda till det åsyftade ändanäålet: förbättrad skogshushällning. Om man ville v:rkligen göra nägot i detta afseende, borde staten nedgifvas rätt till inseende öfver äfven den enskildes skogshushållningssätt. Hr Wolffelt hade vid genomläsnirgen af den kongl, skrifvelsen erfarit en känsla af vemod deröfver att en af landets modernäringar, jordbruket, genom tullnedättning å dess produkter, ej rönt det skydd som det förtjenade. Vr L. Ijerta ville ej yttra sig öfver de underlätenheter som kunde läggas den kongl. propositionen till last, emedan detta i allt fall redan skett frän flere andra häll, utan bad att få i det hänseendet reservera till den utförliga motion hr Mjerta förut afgifvit, och nämnde nu endast i afseemde på art. tackjern, att han ansäg den i kongl. prcopositionen gjorda inskränkning af införseln till begagmande för machinverkstäder, öfverflödig, samt anfördle några skäl derför. I öfrigt upptog han egentligem något af hr von Hartmansdorffs anförande, hvari bland annat hade förekommit, att det missnöje som från frihandelns vänners sida yttrats mot den k. propositionen, så mycket mer öfvertygade honom (hr v. Hartmansdorff) om dess förtjenster. Ett sådant argument ansäg hr Hjerta, erkännande att det öfverensstänmmde både med hr v. Hartmansdorffs yttrade öfvertygellse och med hang sätt att argumentera, likväl utvisa att hr von Hartmansdorff mera från partisynpunkt än från en praktisk synpunkt ville behandla ett ämne, som dock i hvarje af sina många underafdelningar bör behandlas och bedömas efter serskilda sakförhållanden. Hr Hjerta fästade sig äfven vid de faktiska uppgifter, som hr v. H. hade lemnat om en del viktualievarors införselbelopp under den tid då olika tulltaxor varit gällande, och hvilket utvisat att införseln af flera säI dana artiklar hade efterhand minskats, under det den lägre taxan ännu gällde. Så hade t.ex. importen af smör, medan den endast var 32 sk. bko, nedgätt ur.der fem är från 100,000 till 60,000 lispund. Häraf hade hr von Hartmansdorff dragit den slutsatsen att tullen nu ej behöfde nedsättas. Er Hjerta äter drog deraf den motsatta, nemligen att det icke är någon fara för de inhemska ladugårdarne atttnedsätta den närT varande höga tullen 1: 16 bko till hvaad den förut varit, och att utvecklingen af ladugårdssskötseln befordras långt mera genom den omtanka och håg som under sednare tider blifvit väckta för landtbrukets förbättring, än på en hög tullbestämmelse, hvars inverkan isynnerhet kännes för de obemedlace i sådana år då den inhemska produktionen är otillräcklig, hvarföre l också syftemälet med tullnedsättningen hufvudsakligen vore att ej behöfva under sådana år betala lifstörnödenheter med ett orimligt pris. Det vore väl ej heler något ondt i, om, såsom en annan ledamot (frih. Raab) förut anmärkt, Stockholmsbooerne kunde köpa en del af sitt smörförråd från Finliand och de södra provinserna i stället utföra smör till. Köpenhamn eller annorstädes som låge dem närmare ; ett sådant fritt utbyte skulle alltid lända till vinst för det bela. Hr Hjerta yttrade äfven något mot hr v. Hartmansdorffs invändning mot nedsättning af tullen på linnegarn, samt anförde, med anledning af frågan om förhöjd införseltull på sparrar, åtskilligt för att visa, att, ehuru ej man måste erkänna behofvet af en större sparsamhet r I med skogarne, så tyckes dock farhågan i detta hän, j seende på vissa håll öfvergått till en entusiasm för skogshushållningen, som, ehuru i siig sjelf berömlig, dock stundom genom sin öfverdrift sskjuter öfver målet. Hr H. hyste ock den öfvertygelsen att en tills ökning i införseltullen på sparrar ej skulle medföra e I nägon nytta, men vara mycket verksam till försämI rande af den närvarande goda träkonjunkturen. n Grefve Sparre, E., trodde att man cke längre kunde tillsluta ögonen för den inom hel: Europa visade tendens till frihandel; man borde deför? så smäningom sänka tullen, ty man måste indock förr eller 5; I sednare komma derhin. Grefve Lagerbjelke inlemnade ett skriftligt anförande, il hvaruti han förordade läg tull. Friherre Palmstjerna besvarade de mot den kongl. propositionen gjorda anmärkningar och framlade de skäl, på grund hvaraf tullnedsättning blifvit föreslagen. Hvad säledes först anginge råsaltade hudar, 2S Å hade tullen derä blifvit minskad, emedan de äro dubs.belt så tunga som torra, samt nödvändiga för sulnt Ilädersberedning. Beträffande lin, så vore här blott jIfråga om sädant som användes för fabrikers behof, dertill svenskt i så fall ock med största svårighet kunde begagnas; oeh således inverkade den föreslagna tullnedsättnidgen icke något på våra linpriser. Den nedsättning som egt rum å smö: vore afsedd att förekomma det lurendrejeri, som bedrefs i de norra orterna med denna vara. Slutligen förklarade talaren att man borde vara belåten med så pass liberalt förslag som detta, ty man hade gått så långt som under nuvarande förhållanden kunde begäras. Hr Gripenstedt aberopade det protokoll, som ätföljer den kongl. skrifvelsen, och hvar:af syntes att talaren icke varit af samma äsigt som statsrådets öfriga ledamöter. Han uppträdde blottt för att förklara det de af flere talare yttrade äsigter,, att den kongl. skrifvelsen vore ettfaschållande vid preohibitivsystemet, saknade all grund. AM Grefve Mörner trodde det vara nog mycket begärdt 98 latt alltför lågt sänka tullen, då våra näringar förut varit skyddade genm absoluta förbudl, och ansäg att man borde gå varsamt tillväga. i Sedan diskussionen förklarats slutad, remitterades På den kongl. skrifvelsen till bevillningsutsk ttet. ga FT NE an 2 Borgareståndet.