Aftonbladet – 12 januari 1854, sida 2

Emellertid vilja vi ej förneka, att ännu mera hvad som gjorts, kunnat göras till exekuonens möjligaste lyftande, oaktadt flera lycide bemödanden i detta hänseende. I föra rummet nämna vi ett psr förfelade tempi: örjan af finalqvintetten (första akten) går för rt, hvarigenom den luftiga, eteriska karakren sänkes till en hvardaglig munterhet, och en mystiska grundfärgen, som så fint genomsimrar, här alldeles försvinner; larghettoitsen 1 andra aktens final tages äfven för rt, hvarigenom den majestätiska karakteren år förlorad; äfven äro ett par tempi rubati la Verdi (t. ex. i trion uti sista akten) helt ch hållet olämpliga. (Ettparlyckliga tempo;rändringar hafva vi redan förut omnämnt.) tskilliga ensembler gå mindre säkert; orestera lemnade i måndags åtskilligt öfrigt att nska, och ouvertyren saknade precision och plomb, hvarföre ännu en repetition måhända j vore obehöflig. Mlle Michal börjar märkbart närma sig rolens karakter; hon utvecklar redan mindre ffekt, mera passiv qvinlighet; deremot forIras både uti sång och sktion mera energi i let ögonblick, dä hon lyfter dolken, hvilet moment är för litet markeradt. Den nusikaliska frasen i sista finalet, vid orlen: Tamino min, bör återgifvas liflivare; det är en nav glädjeyttring, ingen eflexion. I andra aktens final anbringar nlle M. en fermat på sitt f, som är både psykologiskt och musikaliskt oriktig. För sfrigt förtjenar mll M. allt loford. — Hr Uddman har betydligen minskat sina puts i Papagenos rol; men så länge man ej kan omskapa sin individualitet, är partiet alldeles olämpligt för honom, Det slags godlyntajt bonhommi, som så ofta lifvar hr U:s komilt ska gubbroler, är här ej på sin plats. Förl: öfrigt vilja vi blott anmärka den äfven förr alltid förfelade bespisningsscenen: Papagenol är ett sinnligt naturbarn, som förtjuses vidl åsynen af ett godt bord; men glupskheten är fullkomligen främmande för honom och förderfvar hela karakteren. Vi föreslå för öfrigt att på försök låta hr Sandström alternera med hr Uddman. Mlle Levin förmår visserligen ännu icke representera Nattens drottning, emedan en elev har svårt att åstadkomma det, hvars ernående utgör den fulländade konstnärens triumf. Hvad man emellertid af henne rimligen kan begära, har hon i måndags presterat uti sin andra aria, hvarvid vi blott vilja erinra henne att verkställa sitt närmande till luckan på ett med situationen mera öfverenstämmatrde sätt. Lyckas det henne att i någon märkbarare mån reformera sitt föredrag af den första arian samt sin hållning dervid, så blir i allt fall resultatet åtminstone bättre än hvad första representationen lofvade. Dessutom lärer mlle Fundin af sjuklighet vara förhindrad att öfvertaga detta ansträngande parti. Måhända vore ej illa om mlle Walin, efter återkomsten från sin Örebroresa, alternativt försökte sig i denna rol. — Äfven mlle Ryberg har någorlunda vunnit såsom Papagena, och omisskänneligen gör hon sitt bästa. Något mera smidighet i rörelserne skulle ytterligare förbättra saken. Kanhända skulle äfven här ej vara olämpligt om t. ex. mlle Säfström någon gång dublerade rollen, då mlle Mäller kunde öfvertaga altstämmorna bland genierna. Hrr Strandberg, Walin och Sandström utföra sina partier med utmärkt förtjenst; hr Walins spel vid Monostatos afväpnande utvisar en riktig uppfattning, men scenen behöfver repeteras för enI semblens skull. I ett verk sådant som Trollflöjten, är ingenting obetydligt, ingenting utan vigt; vi hafva derföre desto mindre tillbakahållit ofvanstående anmärkningar, churu många de äro, som de flesta dermed afsedda rättelser Jutan stor svårighet låta sig verkställa, och I böra bidraga till ökandet af exekutionens san-. 1 P0 1