Aftonbladet – 10 januari 1854, sida 1

STOCKHOLM, den 10 Jamuari. Af alla de förslag som som rikets ständer vid denna riksdag fått emottaga från regeringen, har väl icke något varit af mera underhaltig beskaffenhet — och det vill säga mycket — än den i gårdagens blad meddelade proposition om ändring af 61 g regeringsformen, genom i hvilken ändring den ständerna vid hvarje riksdag tillkommande rättighet och skyldighet att bland andra bevillningsmedel bestämma tullafgifterna skulle blifva bestämd på det sätt, att ständerne vid en riksdag kunde för en tid af ända till tio år fastställa samma afgifter å de varor, hvilka befriades från införseleller utförselförbud. Förslagets första fel är att det innefattar ett från regeringens sida emot representationens förmåga och vilja att utöfva sin nuvarande grundlagsenliga rätt att fastställa tullafgifterna öppet uttaladt misstroende af den betänkliga art, att den andra statsmakten knappt kan undgå att deraf känna sig förnärmad. Någon snöjektig visshetp att representationen vid hvarje riksmöte med behörigt afseende å de särskilda industrigrenarnes sanna fördelar och landets allmänna bästa utöfvar ifrågavarande konstitutionella rättighet synes, i den nuvarande Täepgens ögon, icke erhållas, om ständerna hvarje riksdag, hädanefter som allt hitintills. kunna underkasta tulltariffen granskning. Derföre borde väsentliga delar af samma tariff, och således i följd af det nära sammanhanget mellan artiklarne så godt som hela tullbevillningen kunna af ständerna vid en riksdag fastställas för en period af icke mindre än tio år, utan att följande ständer deri kunde göra rubbning. Hvad berättigar regeringen till ettt sådant misstroende? Ha väl ständerna bhittillls visat eig vara romstörtande, i fråga om tullsatserna? Erfarenheten är ju alldeles motsatt. Då förut konungamakten sjelf, utan minsta betänklighet för nu gällande grundlagsbestämmelse i ämnet, föreslagit borttagandet af nästan alla förbud, är det just representationen som föstat allt för mycket afseende vid stibiliteten inom tull-lagstiftningen, så att vi innu till en hufvudsaklig del befinnas under ett tryckande prohibitivsystem. Beträffande de artiklar, der ständerna, såsom för bomullsgarn och raffinadsocker, m. m., vid föregående riksdagar upphäft förbuden, har repressentationen genom tullsatsernas bestämmande och bibehållande under längre tidsföljder, oaktadt den hvarje riksdag återkommande graniskningsrätten af tulltaxan, visat en sådan förs gtighet och moderation, att deri icke finnes ringaste skäl att förebrå eller ens misstänka representationen för ekadliga omstörtningsbegär på denna bana. Och hvad som kunnat gå an för så stora industrigenar, som t. ex. bomullsspinneriernas och sockerraffinaderiernas, synes äfven utan fara kunna ega rum både för klädesoch sidenfabriker, m. fl. andra nu genom absoluta förbud skyddade niringar. Aldraminst passar det en styrelse, som genom sitt basculesystem vunnit en så allmänt bekant märkvärdighet, att förebrå ellcer misstänka den andra statsmakten för skadlliga omkastningar vid utöfvandet af dess lagsstifningsrätt. Skulle förebråelserna eller misstroendet i detta fall uttalas emot någon så är deticke repregentationen de för närvarande borde träffa. Styrelsen eger genom sin oinskränkta lagstiftnin gsrätt i så kallade ekonomiska frågor makt att när som helst — och således icke blott hvart tredje år — göra de största förändringar i näringarnes och industriens ställning; men representationen, som här kunde hysa misstroende i afseende på en sådan makts utöfvande, har dock ej ifrågaställt att någon