Aftonbladet – 9 januari 1854, sida 3

tober 1851 angående vilkoren för tillverkning och f( säljning af bränvin. Professor Agardhs motion om riksbankens land fastighets-lånefonds öfverlåtande såsom kre tv till hypoteksföreningarne, m. m. Utan att vilja inlåta mig i den strid, som ino vårt land under sednare tider blifvit förd, och sann likt ännu länge kommer att föras, rörande fördel eller skadan af utländska kapitalers indragning, v jag beträffande denna fråga såsom grundsanning h blott antaga, att dessas indragning är skadlig o förlustbringande, om inländska kapitaler finnas, hvill af brist på användning ligga ofruktbara. Om det f den kapitalbehöfvande eller penningförbrukaren kr 1j vara likgiltigt hvem som försträcker honom de kap a ) taler hvaraf han är i behof, blir det för det samhäl han tillhör det icke i samma mån, så snart han st ri ker dem utom dess område, enär i detta fall den de af vinsten, de i form af renta mäste afkasta, ick tillfaller landet. När sålunda, under fornr af renta penningbelopp, hvilka numera på siffran kunna be räknas årligen uppgå till millioner, vandra till utlar det, och denna utvandring på ett ganska storartac sätt alltjemt griper omkring sig, synes tiden kunn vara inne att allvarligen undersöka, huruvida denn utvandring icke för framtiden skulle kunna före kommas. s Hvar och en inser lätt, att det är den högre rer Jtan i Sverige än jag tror i något annat land, sor gör att penningar, så snart tillräcklig säkerhet e1 bjudes, från alla håll strömma in på oss, och hafva när de en gäng äro återbetalade, ryckt med sig e stor del af den vinst eller det fruktbärande kapital de varit afsedda att skapa inom landet. Det är an märkningsvärdt att, då man gör stora uppoffringa för att uppmuntra näringar, sådana som fabrikationer och förädlingen af kläde, siden, socker, tobak m. m., och söker sätta fabrikanten i tillfälle att både i pris och varans godhet täfla med utlänningen, man egentligen icke gör nägot för att skaffa landets hufvud näring, jordbruket, sitt förlagskapital mot lika billiga vilkor, som de på hvilka det kan erhållas från utlandet. Till de förra näringsgrenarne skola vi dock hemta ett både kostsamt och långsökt råämne utifrån, hvars förädling inom landet vi endast genom höga och demoraliserande skyddstullar kunna åstadkomma. För den rörelsegren, penningrörelsen, som i sin mån så väsendtligen bidrager att skapa förlagskapitalerna, hafva vi dock ett inhemskt råämne, som i alla afseenden kan täfla med det utländska. Penningrörelsens räämne är krediten, och denne ega vi lika god, lika förträfflig som nägot annat land. En blick på våra penninginrättningar sedan realisationen kan ådagalägga detta; ingen enda, ifrån riksbanken till privatbanken, sparbanken och hypoteksföreningen, har iden ringaste mån brustit i sina förbindelser, och detta talar högt, både för att styrelsens öga varit vaket, och att nationen utgöres af hvarken vinglare eller bed-agare. Under sådana förhållanden synes försöket, att försträcka egarne af den svenska jorden med förlagskapital på lika billiga vilkor som de nu erhålla det från utlandet, och derigenom motverka den genom de såkallade hrpotoksföreningarne i så betänklig mån tilltagande utländska skuldsättningen, ej kunna stöta på nägra oöfvervinnerliga svårigheter. Att lösningen af denna uppgift ligger inom penningrörelsens område är redan antydt och det är hufvudsakligen vårt rörelsckapitals oförmåga att fylla produktionens, handelns och näringarnes ständigt växande behof, som tvingar producenten, köpmannen och industriidkaren, att kasta sig i armarne på utlänningen. Stode nu denna rörelsekapitalets förmåga, att upifylla dessa behof i ett enkelt förhållande till dess storlek, så kunde landet måhända vara för fattigt att, utan utländskt lån, förskaffa sig den kassa, som är nödvän lig för att uppehålla värdetafen för den tilltagande rörelsen tillräckligen stor penningeller sedelstock. Nu står likväl denna rörelsekapitalets förmåga att motsvara dessa den värande rörelsens anspråk icke i ett sådant emkelt förhållande till dess storlek, utan i ett förhållande, som är sammansatt af denna storlek, och det antal gånger det omsättes. Om man kan rara för fattig, att föröka den förra af dessa fakto er, kan man aldrig blifva för fattig att föröka den ednare, och bankväsendet har till uppgift att alltemt söka förstora denna och förminska den förra. jag har redan nämdt, att vi härför bör stå. Banknrättningarne äro nemligen för penningrörelsen hvad naschinerna äro för industrien och ett land, hvars ankväsende är ofullkomligt, sträfrar i allt hvad som igger inom penningrörelsens område lika förgäfves tt uthålla täflan med utlänningen som det i indutrielt hänseende förmår det, om det arbetar med unerlägsna maschiner. I intet land nödgas den som rifver någon rörelse, hålla en i förhållande till denna örelse så stor kassa och för denna kassa betala så ög renta som i Sverige. Efter dessa allmänna anrärkningar, hvilka äro ämnade att sprida något ljus fver det ämne, som utgör det egentliga föremålet jr denna framställning, vill jag till besvarande uppga den fråga, hvilken orsaken kan vara, att paper, som äro så säkra, som våra hypoteksförenings oligationer, och som med en sädan begärlighet efrsökas af utlandets kapitalister, ej hafva tillräcklig fsättning inom värt eget land med sina stora och ntelösa kassor? Svaret blir helt enkelt detta, att gen vara, så förträfflig den än må vara, blir afttlig, när den saknar hvad man kallar marknad, ov. S. ett ställe, der producenter och konsumenter ler säljare och köpare, kunna mötas och göra sina byten. Då man i Hamburg till exempel efter farje börs-sammanträde ser med ett undantag ad man kallar kurs noterad på hvarenda svensk poteksförenings obligationer, hvilket åter å sin la ger tillkänna, att vid hvarje sådant sammanide en marknad eller omsättning egt rum med ssa papper, så ligga desamma i sitt eget hemland i. dgräfda i några publika kassakistor, och komma lrig oftare i dagen, än när räntekuponen skall afppas. Samhällskroppen är likväl i visst hänseende, samma sätt som den djuriska, en lefvande orgasm; den växer och utbildar sig i samma mån, som 0 hastigare och lättare smälter de födoämnen den höfver för sin näring; ligga dessa hårda och osmälta irganismen, kan den endast frameläna att wamata. a si d g 3 fö hh;