Aftonbladet – 7 januari 1854, sida 1

hofsbränningen bära sig och lemna foörtenst, all den enskilda spekulationen ofelbart tta smårannorne i gång och underhålla dem länge bonden är vederhäftig för förlag i aterialer och skatt, och först då vederhäfheten upphör, är det slut med bränningen, en då också med brännaren. Om fabrikss änningen deremot har den öfvervägande förslen på sin sida, oaktadt de dyrare förlager , on korta arbetstiden af 2 månader samt den ;gre skatten, upphör husbehofsbränningen om kortare tid; men följden blir i sädan indelse den, att handteringen utgör ett meopol för de större jordegarne som såmedelst rhålla en exklusiv ställning till öfrige jordgare och medborgare. Om begge handte ngarne bära sig bredvid hvarandra, torde ndast framtiden kunna afgöra. Svårt är i la händelser att rätt dela mellan dem, och äkert att skattens beräkning efter mäskekaens innehåll icke kan ske med visshet, emelan alla dylika beräkningar tillintetgöras uf len enskilda uppfinningsförmågan. Ehuru jag således icke tilltror mig att belöma hvilkendera af dessa handterimgar i örsta hand har öfvervigten på sin sida., vidlifver jag dock min öfvertygelse, att lhusbeofsbränningen i hittills vanlig mening skall ipphöra, och att den förmenta fördel allmosen deraf nu påräknar, försvinner, hvilket, aktadt de öfverklagade olägenheterne af husyehofsbränningen, hafva laglig rätt att fortara och under vissa omständigheter kunna öra det på sätt jag ofvan anmärkt. Jag är lock öfvertygad derom, att enär kontrollerne iro grundade endast på beräkningar, fabrikebränningen förr eller sednare skall erhålla sfvervigten och den möjliga fördelen af bränvinstillverkningen tillfalla de stora godsegarne. För mången skall det dock synas, som om allt hvad förslaget innehåller om husbehofsbränning endast är, eller åtminstone blifver ett medel att åt de stora jordegarne fö-säkra handteringen, hvilket eljest icke under något sken kunnat ega rum. Denna medborgareklass har dock sedan sista riksdagen erhållit många fördelar. Man besinne huruledes genom sednaste förordning om hen mansklyfning, hinder laggts i vägen för arbetarens sjelfständighet, huruledes genom förordningen om de försvarslöse, arbetaren blifvit beroende af tillsyningsmän, hvilkas tillsättande åter beror af de större jordegarne, och huruledes, genom den sednast utfärdade fattigvårdslagen, utvägen för landtkommunerne blifvit lättad att på det allmänna kasta underhållet af sina fattige. Detta synes vara mera än nog. Samhället. med afseende å dess anspråk på allmän sedlig förkofran och på allmänt ekonomiskt välstånd, tål icke flere uppoffringar för något enskildt intresse; och illa vore det, efter min öfvertygelse, om de stora jordegarne skulle förmå att framtvinga bifall till det kongl. förslaget, hvilket förmodligen eljest utbytes mot stadlganden, härledda från mera rationella grunder: för beskattningen och för kontrollerna derå., på sätt landets upplysta vilja ovädersägligen kräfver. Vidkommande beskattningens belopp, så medgifver jag att den föreslagne förhöjningen, om den verkligen komrie att utgå för hvarje tillverkad kanna, skulle medföra verkan till inskränkning i bruket af bränvin. Jag tror ock att skatten icke under första året bör sättas till det högsta belopp den må anses verkligen böra utgöra. Anledningen för denna min öfvertygelse är den, att då tillverkningen icke är inskränkt till något minimibelopp, den icke genast minskas genom förhöjd beskattning. Först sedan erfarenheten visat att tillverkning i mindre skala icke lönar mödan, kan inskränkning i tillveerkningen Åpåräknas. Emellertid blir tillverknimgen fortfarande betydlig och i följd deraf skattens .I sammanlagda belopp alltför stort, hvarigenom Ibrist i rörelsemedel uppstår för näringarne. ,IDenna anmärkning leder mig till några beI traktelser i anledning af de utaf Kongl. M.t t framställde förslager i den nådiga propositioInen angående statsverkets tillgångar och be-hof. Denna framställning har icke hittills Jinem detta stånd blifvit tagen i skärskådande, -loch då den på det närmaste sammanhänger 1 med det ifrågavarande förslaget, som jemväl .lafser beskattningen, torde några slutsatser, ss hemtade från dem båda, vara här på sitt -Iställe. Den kongl. propositionen oom statsn I verkets tillgångar och behof visar, att i det t närmaste alla statens nuvarande inkomster ta-gits i anspråk och beräknats till en half mil-I lion mera än förut, inberäknade 150,000 rdr af bränvinsskatten. Den ådagalägger vidare, -latt under de senaste snart förflutna tre åren, n skatter upptagits utöfver hvad sem behöfts hleller varit råräknadt och afsedt, till belopp nlaf icke mindre än 3,450,000 rdr,, hvartill alkommer spanmålstull 700,000 rdr eller tillI hopa öfver 4 millioner. Nu föresllåsgenom den kgl. propositionen rörande bränviinslagstift. ningen en årlig tillökning i skatter af mera än 3 iI millioner. För denna tillökning påröäknar man la bifall af allmänna meningen. — Ja,, — det är också — saunt: den allmänna merningen bifaller till den förhöjda skatten å brränvinstillit verkningen, och om bränvinets misssbruk icke s-) kan på annat sätt hämmas, är dem villig att kI samtycka till en ännu större förhöjming. Men n-Åtror man, att detta samtycke är alldeles ovillrel korligt och obetingadt, så bedrager man sig Ithögeligen. Allmänna meningen är allt för ittj upplyst, för att bifalla dertill, att landets rödIrelsemedel, utöfver en viss gräns, skall ingå till statens kassor såsom skatt. Den vet, att g-lpenningen tagen från arbetet, upphör att verka alll på näringarne och att omfiyttningea deraf från en)de produktiva företagen till de personer, som jeI njuta fördelen sf de allmänna medl ns anror vändning, icke är utan menligt inflytande på nd nationens näringslif, som icke kan undvara mI rörelsemedlet. Den väntar således, och den att måste vänta, att då skatterne på en skatteer titel ökas, en motsvarande nedsättning å anjej dra skattetitlar skall ega rum. Om vi äro ad sanne representanter af denna uppplysta all1sI männa mening, så tillhör det oss :således, att 5r) klart och tydlgt uttala nödvändigkheten af en na l skattenedsättning, likasom att förrklara, det afI skatterne icke kunna bäras, om iclke den enra, I skilda omtankan och företagsamlheten vinna