Aftonbladet – 5 januari 1854, sida 3

Redan följande dagen låtsade jag bli allvarsamt sjuk och man påstod sjukdomen vara rötfeber. Guvernören besökte mig, men afbröt snart sina besök af fruktan för smitta, isynnerhet som flere af mina kamrater äfven låtsat bli sjuka... Inom kort omtalades att jag låg på mitt yttersta. Samma natt som detta rykte utspriddes, ipptogs björnens kadaver, påkläddes min nattröja, lades ; min säng, vänd emot väggen och med min nattmössa djupt neddragen öfver hufvudet. Om morgonen anmältes min död. Guvernören skickade att undersöka förhållandet; men det illa luktande kadavret bortdref kommissarien, hvilken befallte att liket genast skulle begrafvas, på det ej pestsmitta måtte utbryta i staden. Mina kamrater ville naturligtvis bevisa mig den sista tjensten. De tilläto ingen annan taga befattning med liket, utan spikade sjelfva igen kistan, der det blifvit nedlagt. Derpå firades min begrafning. Guvernören sjelf hedrade akten med sin närvaro, men midt under högtidligheten smög jag mig bort, förklädd till vandrande handelsman. Tvungen att följa dessas vanliga stråt, nödgades jag fördjupa mig i det inre af Ryssland och uppnådde först efter en längre tids förlopp och efter otroliga mödor den nya staden Petersburg. — Och sedan begaf herr öfversten sig genast hit? — Om det stått i min makt hade jag sjelf hunnit hit lika fort som ryktet om min död. Men ödet ville annorlunda. Hvad som kunnat förråda mig begriper jag ej. Alltnog, jag misstänktes att vara, hvad jag också verkligen var, en förrymd svensk fånge, och utan fru Härlins fintlighet hade jag varit förlorad... — Och hvem är fru Härlin? — frågade Taube. — Hirlin, en finsk köpman, som bosatt sig i Petersburg, hade skänkt mig tillflykt i sitt hem. En dag kom han hem med bestörtning och oro målad på sit ansigte . .. Vi äro förlorade — ropade han till mig — man miss: tinker, att ni är en fången oflicer... — Jag går genast — blef mitt svar. — Mitt öde mi blifva hvilket som helst, skall åtminstone ni ej bliva offer för czarens hämd. I — Det är en faslig brådska också — inföll hans fru