EAS —— AA — ed i sporrsträck derifrån, för att ytterligare förfölja de slagna fienderna. FJERDE KAPITLET. En sommarafton 1717, således 15 år efter slaget vid Clissow och de händelser vi ofvanföre tecknat, syntes en finnskuta öfver Ålands haf närma sig svenska kusten. På däcket stod en passagerare, som kastade längtande blickar åt det håll, hvarifrån han väntade att få se de svenska skogbetäckta skären höja sig ur hafvets sköte. Öfverste Stobee, — ty det var han, den fordne kaptenen vid Carls drabantkår i Polen — var nu en man af omkring fyratio års ålder. Hans ansigte var ännu lika vackert, hans hållning var krigisk och imponerande. Hans ögon egde en märkbar likhet med hans konungs. Milda, allvarliga, skarpa, talade de alltid hans hjertas språk. Den vekt formade munnen antydde hjertats godhet . . . kanhända äfven godtrogenhet. — Få vi cj snart se de svenska skären — yttrade Stobse något otålig till finngubben, som satt vid styret. — Jo rätt som det var, så blir det väl — svarade denne något missnöjd-öfver sin passagerares otålighet. — Herrn får väl ge sig tillfreds. Jag kan nog segla, jag. Och skutan sköt med pilens hastighet genom vattnet, men för öfverste Stobee syntes dess gång ändå för långsam. Ändtligen varsnade han liksom några små gråa moln vid horizonten. Ännu några ögonblick och den vackra svenska skärgården låg öppen förhans blickar. — Så återser jag då ändtligen mitt fädernesland efter 8 års bortovaro, hvaraf fem år tillbringats i hård fångenskap — sade han för sig sjelf, i det han tacksamt höjde sina blickar mot himlen. j Snart försvann dock den glädjestråle, som tändts i hans ögon vid åsynen af hemlandets älskade strand och lemnade åter rum för ett dystert allvar. — Men hvilka nyheter skola väl möta mig här? — återtog han för sjelf. — Skall jag måhända önska I mig tillbaka till mitt 1 undflydda fängelse och förbanna den stund, åå åter lyssnade till kärlekens och i vänskapens röster? ... Och han erfor, hvad som så ofta jatröffgr, att man R