Aftonbladet – 5 januari 1854, sida 2

mak, befallde han en betjent, likväl utan att nämna sitt amn, att anmäla en svensk: officer, som nyligen kommit öfver från Finland, och som nu anhåller om några igonblicks samtal. Betjenten kastade en välvist mönstrande blick på Stobees dåliga kläder och gjorde sig icke brådtom utan fortsatte ett påbörjadt samtal med en karl, som såg ut att vara vaktmästare eller något dylikt, så att öfversten nödgades förnya sin anhållan. Betjenten mumlade något, som skulle innebära att hans nåd vil hade annat att göra, än lemna företräde åt alla... tiggare ärnade han tillägga ... men hejdade sig, då han mötte öfverstens på en gäng lugna och befallande blick och återtog något höfligare: — Hvem får jag anmäla ? — Jag har ju redan sagt er, att ni blott eger att anmäla en svensk officer. Betjenten vände sig om för att gå, då i detsamma öfverstäthållaren sjelf, åtföljd af en officer, kom ut och sparade honom besväret. Knappast hade de beggs herrarne varseblifvit Stobee, innan tvenne rop hördes, det ena af öfverraskning, det andra af förskräckelse. Ehuru baron Taube genast sansade sig och artigt nalkades Stobee, trodde sig öfversten märka, att baronen såg i högsta grad brydd och förlägen ut. Denna syn var ingalunda egnad att lugna Stobee, som med möda förmådde framstamma: — Således har ryktet om min död redan hunnit hit, efter min anblick kan så skämma både herr baron och Gyllenroth? Härvid såg han sig om eftar denne sednare, men han var borta. Stobee bleknade. Herr baron — återtog han — för Guds skuld, dölj ej sanningen för mig... Hvad har händt, eftersom min fordna vapenbroder flyr mig. — Sansa er, herr öfverste. Gyllenroth var tvungen för sin tjensts skull att gå. .. Men lät oss ej stå här i förmaket, utan följ mig. Öfverstathallaren införde Stobee i sitt arbetsrum. De hade näpyeligen hunnit taga plats innan baronen tog ordet: