Aftonbladet – 5 januari 1854, sida 2

med bäfvan och ångest motser upphinnandet af ett nyss efterlängtadt mål. Ju mera fartyget närmade sig inloppet till Stockholm, desto oroligare klappade hans hjerta. Hoppet egde han väl ännu qvar, men... men hvad skulte verkligheten gifva honom? Då han för åtta är sedan lemnade Sveriges kuster åtföljdes han af en ung, skön hustru, som han tillbad. sedan Amelies, hans första älskarinnas bild, så småningom förbleknat . . . Och nu ... skulle han finna denna sir maka trogen och värd den ömhet, hvarmed hans hjerta omfattade henne? Hans älskade Christina, som unde de första åren delat hans faror och hans fångenskap men sedermera, då hon blifvit mor, med sitt barn åter vändt till Sverige, — skulle hon väl ännu, efter tre är: shiljsmessa, ha bevarat sin makes bild i sitt bröst... Dessa frågor bestormade hans sinne. Han stod så försänkt i sina tankar, att han icke märkte, det skeppa ren redan kastat ankar och närmat sig för att fråga on ej herr öfversten ville stiga i land. Vid denna fr såg han förvirrad på skepparen hvilken ref sig i hufvudet och sade med sin nations sc egna accent: — Jag trodde herrn hade fasligt brådtom ..Dessa ord återgåfvo Stobee sin besinning. Han fo med handen öfver pannan, som om han velat bortjage den oro och de bekymmer, som plågade honom, oci hoppade i båten. . Snart stod han på land. Hans första tanka var at tacka Gud, som beskyddat honom under alla faror ocl ännu en gång låtit honom trampa den svenska jorden och den andra att söka erhålla de underrättelser, han-had fruktat. Efter ett ögonblicks tvekan åt hvilket håll han bord vända sina steg, beslöt han att först anmäla sin ankoms för myndigheterna i hufvudstaden. Han tog således vägen till slottet, nemligen det s kallade gamla kungshuset på Riddarholmen, för att an mäla sig hos öfverståthållaren, bron Adam Taube. Af I ven hos honom — tinkte han — kan jag få veta... Öfversten vågade icke tänka tanken till slut, så be klämd kände han sig. Inkommen i öfverståhållarens föl