Aftonbladet – 5 januari 1854, sida 1

Irättigheter, ifall de någon gång skulle vara i fara c kränkas ... Lofvar du det? — Ja, ers höghet... mitt lif skall jag egna hono och min tjenst i allt, som icke strider emot min pli såsom konung Carls undersåte och krigare... — Och om konung Carl... det Gud... förbjud — återtog hertigen med döende stämma — skulle falla . . utan bröstarfvingar . .. så kom ihåg Stobeus... att mi son ... Carl Fredrik ... skall blifva ... konung... ovcus spratt häftigt till... Ärelystnaden följer d i till tidens gräns, tänkte han... — Ja — mumlade hertigen — jag skall regera öf ver... nordens ,.. mäktigaste rike... nej, icko jag utan min ätt, förenad med det ädla Wasablodet... Kon ihåg... Stobeus, att min son är en ättling... af Car den Niondes syster och... en son... af Carl den Elf tes äldsta dotter. — Jag skall aldrig glömma det, ers höghet — sad Stobeus, som i detta ögonblick kände ett behof att till fredsställa hertigen — jag skall aldrig glömma det.. och om, det himlen förbjude, något menskligt skull drabba min herre och konung, innan han tf hunnit at betrygga tronföljden, så ger jag er mitt ord, att med li och blod, med råd och dåd försvara er sons rättigheter hvilka jag i sådan händelse erkänner såsom lagliga. — Tack, min vän — fortfor hertigen, svagt tryckande hans hand; — och du skall helsa... mina vänner... i armeen. Diicker, Coijett, Örnstedt... och säga dem hvad jag sagt i min dödsstund. .. — Ja, ers höghet. I detta ögonblick närmade sig i sporrstreck den unge kornetten, som blifvit skickad efter filtskären. Denne sednare red framför honom på sadelknappen. Hertigen låg redan i de sist andetagen, då kornetten närmade sig med läkaren. . Hastigt flammade lifvets sista gnista upp i hans öga. — Kommer du från stridsfältet? — mumlade han. — Ja — sade kornetten, i det han torkade blodet rån ett sår i pannan. — Och utgången? — Polackarne äro slagna på alla punkter, ers hög